Epididymit är en inflammatorisk sjukdom i bitestikeln (epididymis), ett organ som sitter längs testikelns bakre yta. Sjukdomen drabbar oftast män i åldern 18–50 år som är sexuellt aktiva, men kan även förekomma hos barn, ungdomar utan sexuella kontakter samt hos äldre män. Epididymit är relativt vanligt och står för en betydande andel av de akuta inflammatoriska sjukdomarna i urin- och könssystemet.
Bitestikeln har en viktig funktion i den manliga reproduktionen. Det är här spermier lagras, mognar och förvaras fram till ejakulation. När en inflammation uppstår i detta område kan både allmäntillståndet och fertiliteten påverkas.
Orsaker
Den vanligaste orsaken till epididymit är infektion. I många fall rör det sig om sexuellt överförbara infektioner, framför allt klamydia och gonorré, men även mykoplasma kan vara inblandad.
Mer sällan orsakas sjukdomen av bakterier som normalt finns i tarmen, till exempel Escherichia coli, enterokocker eller andra opportunistiska bakterier. Dessa kan nå bitestikeln via urinvägarna, särskilt vid underliggande urinvägsproblem.
Riskfaktorer
Följande faktorer ökar risken att utveckla epididymit:
- oskyddat sex
- sexuella kontakter med flera eller okända partners
- analsex
- kroniska sjukdomar i urin- och könsorganen
- störningar i urinflödet, till exempel vid förstorad prostata eller förträngning av urinröret
- medfödda missbildningar i urinvägarna
- medicinska ingrepp i urin- och könssystemet (kateterisering, endoskopiska undersökningar, kirurgi i ljumskregionen)
- genomgångna allvarliga infektioner, till exempel influensa
- kroniska sjukdomar som diabetes eller kärlsjukdom
- cytostatika- eller strålbehandling
- långvarig användning av vissa läkemedel, till exempel glukokortikoider
- alkohol- eller drogmissbruk
- nedkylning av kroppen
Hur sjukdomen utvecklas
Inflammationen uppstår när mikroorganismer når bitestikeln. Detta kan ske:
- via urinröret och sädesledaren
- från testikeln vid samtidig inflammation
- via blod- eller lymfkärl från andra infektionshärdar i kroppen
När bakterierna tränger in i vävnaden börjar de föröka sig och utlöser en inflammatorisk reaktion. Bitestikeln svullnar, blodcirkulationen försämras och smärtan tilltar. Utan behandling kan inflammationen sprida sig till testikeln och leda till allvarliga komplikationer, inklusive varbildning och nedsatt fertilitet.
Viktigt att veta
För att undvika komplikationer är det mycket viktigt att söka vård i ett tidigt skede, redan vid de första symtomen.
Olika former av epididymit
Beroende på sjukdomens förlopp skiljer man mellan:
- akut epididymit (upp till 4–6 veckor)
- subakut epididymit (6 veckor till 6 månader)
- kronisk epididymit (symtom i mer än 6 månader)
Inflammationen kan vara serös eller varbildande och kan drabba vänster, höger eller mer sällan båda bitestiklarna.
Symtom
Vid akut epididymit är symtomen oftast tydliga och kan omfatta:
- kraftig smärta i ena sidan av pungen, ofta med utstrålning mot ljumske, perineum eller ländrygg
- ömhet vid beröring
- svullnad och rodnad av pungen
- feber (38–40 °C), frossa, allmän sjukdomskänsla
- smärta vid urinering
- smärta vid erektion
Hos personer med nedsatt immunförsvar kan febern vara mindre uttalad.
Vid kronisk epididymit är symtomen ofta mildare och kommer i skov. Under försämringsperioder kan följande förekomma:
- tyngdkänsla i pungen
- dov, molande smärta
- förhårdnad eller förstoring av bitestikeln
- nedsatt sexlust och erektionsproblem
- smärtsam eller för tidig utlösning
- blod eller var i sädesvätskan
- svullna och ömma lymfkörtlar i ljumsken
- lätt feber och trötthet
Komplikationer
Utan behandling kan epididymit leda till:
- inflammation i testikeln (orkit)
- vätskeansamling runt testikeln (hydrocele)
- inflammation i sädessträngen
- vävnadsdöd i testikeln
- abscessbildning
- fistlar i pungen
- nedsatt fertilitet eller infertilitet
Diagnostik
Utredning och behandling av epididymit görs av urolog. Diagnostiken omfattar:
- genomgång av symtom och sjukdomshistoria
- klinisk undersökning av pungen
- blod- och urinprov
- urinodling och resistensbestämning
- PCR-test för sexuellt överförbara infektioner
- provtagning för att utesluta syfilis och tuberkulos
- ultraljud av pungen och ibland även njurar och bäcken
Ultraljud ger viktig information om inflammationens omfattning och eventuella komplikationer.
Behandling
Behandlingen kan ske polikliniskt eller på sjukhus, beroende på sjukdomens svårighetsgrad.
Grunden i behandlingen är antibiotika, anpassad efter misstänkt eller bekräftad bakterie. Ofta kombineras detta med smärtstillande och antiinflammatoriska läkemedel samt åtgärder som förbättrar blodcirkulationen. Vid långdragna eller kroniska besvär kan även fysioterapi vara aktuell.
Vid svår eller varbildande inflammation kan kirurgi bli nödvändig. I vissa fall avlägsnas delar av eller hela bitestikeln, och vid omfattande vävnadsskador även testikeln.
Prognos
Vid tidig diagnos och korrekt behandling är prognosen god. De flesta patienter tillfrisknar helt utan bestående men.
Förebyggande åtgärder
För att minska risken för epididymit rekommenderas att:
- ha en stabil sexuell relation eller använda kondom
- regelbundet testa sig för sexuellt överförbara infektioner
- behandla urinvägs- och könssjukdomar i tid
- undvika rökning, alkohol och droger
- skydda sig mot nedkylning
Vanliga frågor
Varför uppstår epididymit?
Sjukdomen orsakas oftast av en infektion som sprids till bitestikeln, särskilt när immunförsvaret är försvagat.
Hur farlig är epididymit?
Utan behandling kan sjukdomen leda till allvarliga komplikationer, inklusive infertilitet.
Kan huskurer användas vid epididymit?
Nej. Alternativa behandlingsmetoder rekommenderas inte och kan förvärra tillståndet.
Kan epididymit behandlas utan sjukhusvistelse?
Ja, vid lindriga till måttliga former sker behandlingen oftast i öppenvård.
