Tonsillit, i dagligt tal halsfluss, är en infektiös–allergisk inflammation som främst drabbar gommens halsmandlar (tonsillerna). I bredare mening syftar man på infektiösa inflammationsprocesser i all tonsillvävnad i svalget. Sjukdomen är mycket vanlig inom ÖNH-vården och kan ge allvarliga komplikationer, särskilt hos barn. Sen diagnos/behandling ökar risken för kronisk tonsillit.
Orsaker
Den vanligaste orsaken är grupp A beta-hemolytiska streptokocker (GAS) – ansvarar för cirka 85 % av bakteriell halsfluss.
Andra patogener (totalt ~2–10 %): stafylokocker, pneumokocker, virus (influensa, parainfluensa, RSV), fusospiriller, klamydia, samt jästsvamp (Candida).
Riskfaktorer
- Nedsatt immunförsvar
- Bristfällig munhygien, tand-/tandköttssjukdom
- Kroniska ÖNH-problem och återkommande luftvägsinfektioner
- Atrofiska slemhinneförändringar i svalg/näsa
- Medfödda eller förvärvade immunbrister
- Långvarig behandling med t.ex. cytostatika eller steroider
- Missbildningar i luftvägarna
- Obalanserad kost, vitaminbrist
- Allmän eller lokal nedkylning
- Svåra kroniska samsjukligheter (t.ex. cancer, diabetes, systemsjukdomar)
Smittväg och sjukdomsutveckling
Smittar dropp- och kontaktsmitta, särskilt där många vistas nära (förskola, skola). Smittkällan är sjuk person eller symtomfri bärare. Vanligast hos barn 5–15 år och vuxna upp till medelålder.
Bakterien fastnar på tonsillslemhinnan. Bristande lokalt försvar gör att den förökar sig, vilket utlöser inflammation. Med tiden kan slem-/varliknande exsudat fylla tonsillernas kryptor som proppar eller beläggningar – detta kan behöva poliklinisk spolning av lakunerna.
Kliniska former
- Katarral – rodnad och svullnad utan var.
- Follikulär – gula/vitaktiga punktformiga varproppar i folliklarna.
- Lakunär – mer utbredda varbeläggningar i kryptorna; ofta tyngre förlopp.
- Flegmonös (peritonsillär abscess) – var sprider sig i vävnaden runt tonsillen; utvecklas ofta efter annan form.
Svårighetsgrad
- Lindrig: oftast katarral form, milda allmänsymtom.
- Måttlig: typiskt för follikulär form.
- Svår: lakunär/flegmonös form med kraftig allmänpåverkan och förstorade, ömma lymfkörtlar.
Symtom
Debuterar vanligen plötsligt efter kort inkubationstid (1–2 dygn):
- Feber ≥ 38 °C (vid follikulär/lakunär ofta 39–40 °C)
- Svalgsmärta, sveda, värre vid sväljning
- Huvud- och muskelvärk, trötthet, sänkt ork
- Ömmande förstorade käkvinkelslymfkörtlar
Katarral form: förstorade, rodnade tonsiller och gomsegel.
Follikulär/lakunär: gulvita proppar/beläggningar.
Nekrotiserande tonsillit: ofta ensidig, kraftigt förstorad och ödematös tonsill med djupa sår/erosioner och gul-grön illaluktande beläggning – hög feber är inte typisk här.
Komplikationer
Tidiga (inom 7 dagar):
- Otit (mellanöroninflammation)
- Bihåleinflammation (maxillarsinusit, frontal-/etmoidit)
- Larynxödem
- Peritonsillär/parafaryngeal abscess
- Flegmone i halsen
Sena (8–10 dagar efter debut eller 2–3 veckor efter tillfrisknande):
GAS har ytstrukturer som liknar kroppens egna; bildade antikroppar kan korsreagera →
- Akut reumatisk feber, myokardit
- Glomerulonefrit
- Reaktiva artriter
- Allvarligaste följden är sepsis/septisk chock (sällsynt men livshotande).
Viktigt: Sök vård vid första symtom – egenbehandling av halsfluss rekommenderas inte.
Diagnostik
- Anamnes + status (svalgspegel, palpation av lymfkörtlar) räcker ofta för misstanke.
- Snabbtest för streptokocker (RADT) ger svar på 15–20 min och har hög specificitet (~95 %). Negativt test utesluter dock inte alltid infektion.
- Svalgodling kan övervägas (t.ex. vid terapisvikt/recidiv), men asymtomatiskt bärarskap är vanligt.
- Blod/urin kan tas för att bedöma inflammationsgrad/komplikationer.
- Uteslut difteri vid typiska membranbeläggningar (tas odling/PCR).
Behandling
Smittskydd och egenvård
- Isolering hemma under smittsam fas. Munskydd vid nära kontakt, vädra och städa regelbundet.
- Vila, skonsam och näringstät kost, rikligt med varma drycker (te, bärdryck, kompott).
Läkemedel
- Antibiotika vid misstänkt/konfirmerad GAS:
- Fenoximetylpenicillin (PcV) i första hand i 10 dagar.
- Cefalosporin eller makrolid vid penicillinallergi/terapisvikt.
- Fluorokinoloner rekommenderas inte för okomplicerad halsfluss.
- Dos och val individanpassas av läkare.
- Smärt-/feberlindring: paracetamol eller NSAID vid ≥ 38 °C och uttalad smärta.
- Lokal behandling: gurgla med antiseptiska lösningar (t.ex. natriumbikarbonat 2 %, klorhexidin), växtbaserade avkok (kamomill, ringblomma) – minskar beläggningar och lindrar symtom.
Vid peritonsillär abscess krävs ofta dränage och parenteral behandling. Upprepade svåra recidiv kan föranleda tonsillektomi (bedöms av ÖNH-läkare).
Prognos
Med tidig och korrekt antibiotikabehandling är prognosen mycket god. Att avstå antibiotika vid bakteriell halsfluss ökar risken för hjärta-, njur- och ledsjukliga komplikationer.
Förebyggande
Det finns ingen specifik vaccinprofylax. Råd:
- Stärk immunförsvaret: sömn, motion, näringsrik kost, ev. vitaminer efter bedömning.
- Rökstopp, god munhygien, behandla karies/tandköttssjukdom.
- Tidig och korrekt behandling av förkylningar och ÖNH-infektioner.
- Vid anatomiska hinder (t.ex. polyper, septumdeviation) – rådgör med specialist.
- Vid täta recidiv kan läkare diskutera profylaktiska strategier eller kirurgi.
Vanliga frågor
Hur yttrar sig varig halsfluss?
Hög feber, uttalad halsont som förvärras vid sväljning, gulvita beläggningar på tonsillerna och allmän sjukdomskänsla.
Vad orsakar viral “halsfluss”?
Olika respiratoriska virus (bl.a. influensa, parainfluensa, RSV). Även herpes simplex kan ge såriga beläggningar i svalget.
Hur länge varar behandlingen?
Oftast 7–14 dagar beroende på form och svårighetsgrad; penicillinkur i regel 10 dagar.
Skillnad mellan halsfluss och förkylning (ÖLI/ÖRV)?
Förkylning orsakas av virus med snuva/hosta som dominerar. GAS-halsfluss är oftare hög feber, kraftig svalgsmärta och frånvaro av hosta/snuva, samt beläggningar och ömma lymfkörtlar.
Stafylokock- vs. ”syfilitisk” tonsillit?
De skiljer sig åt genom orsakande agens (Staphylococcus aureus respektive Treponema pallidum). Symtomen i svalget kan påminna om varandra – korrekt diagnos kräver läkarbedömning och tester.
