Enterokolit

Enterokolit är ett inflammatoriskt tillstånd som drabbar både tunntarmen och tjocktarmen. Sjukdomen kan vara infektiös, autoimmun, allergisk, parasitär eller toxisk till sin natur. Det inflammatoriska förloppet kan vara antingen akut eller kroniskt, beroende på orsaken och hur starkt den påverkar kroppen.

Tillståndet kännetecknas av en ospecifik symtombild. Vanliga symtom är buksmärtor, störningar i avföringen samt nedsatt matsmältning. Vid akut enterokolit är symtomen oftast tydligare och mer uttalade, medan de vid kroniskt förlopp kan vara svaga eller periodiska.

Utredning och behandling av enterokolit sker huvudsakligen hos gastroenterolog. Beroende på orsaken kan även andra specialister involveras, till exempel infektionsläkare, parasitologer, dietister eller fysioterapeuter. Behandlingen är i de flesta fall konservativ.

Orsakerna till enterokolit är varierande. Inflammationen kan utlösas av bakterier, virus, parasiter, allergiska reaktioner, autoimmuna processer eller toxiska faktorer. Ofta utvecklas enterokolit som en följd av otillräckligt behandlade matförgiftningar, men även andra mekanismer är möjliga.

Sjukdomen drabbar män och kvinnor i ungefär samma utsträckning. Hos barn förekommer enterokolit oftare, vilket ofta beror på bristande hygien, till exempel otillräcklig handtvätt eller otvättade livsmedel.

Att fastställa den bakomliggande orsaken är avgörande, inte bara för val av behandling utan även för att minska risken för återfall genom sekundär prevention.

Enterokolit kan uppstå genom flera olika mekanismer. Beroende på utlösande faktor skiljer man mellan infektiösa, allergiska, autoimmuna, parasitära och toxiska former. Trots att symtomen ofta liknar varandra kräver varje form ett specifikt behandlingssätt, eftersom orsaken måste elimineras för att uppnå förbättring.

Infektiös enterokolit är den vanligaste formen och orsakas ofta av bakterier som Salmonella, Shigella, stafylokocker eller streptokocker. Vid nedsatt immunförsvar kan även normal tarmflora, till exempel Escherichia coli, orsaka inflammation. Virusorsakad enterokolit förekommer också, exempelvis vid rotavirus- eller adenovirusinfektioner, men är något mindre vanlig.

Allergisk enterokolit uppstår vid överkänslighet mot vissa livsmedel. Denna form ses främst hos små barn i samband med introduktion av ny kost, men kan även förekomma hos vuxna med uttalad allergisk benägenhet.

Autoimmun enterokolit är sällsynt och förekommer oftast i samband med inflammatoriska tarmsjukdomar som Crohns sjukdom. Utan behandling kan tillståndet leda till allvarliga komplikationer.

Toxisk enterokolit kan orsakas av förgiftning med skadliga ämnen, till exempel tungmetaller, eller som biverkan av vissa läkemedel, bland annat icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel.

Parasitinfektioner är relativt enkla att diagnostisera men kan vara svåra att behandla på grund av risken för sekundär förgiftning när parasiterna bryts ned. Därför sker behandlingen ofta på sjukhus.

Fastställande av orsaken är gastroenterologens ansvar och kräver en kombination av laboratorieundersökningar och bilddiagnostik.

Risken för att utveckla enterokolit ökar vid flera faktorer, särskilt i närvaro av en utlösande orsak. Vanliga riskfaktorer är:

Inflammation i tarmens slemhinna uppstår ofta till följd av flera samverkande faktorer, vilket kräver noggrann medicinsk bedömning både för behandling och förebyggande åtgärder.

Enterokolit klassificeras utifrån förlopp och orsak. Man skiljer mellan:

Sekundära former är betydligt vanligare.

Utifrån orsak delas enterokolit in i bakteriell, viral, parasitär, allergisk, autoimmun samt ospecificerad form. Mer sällsynta varianter, som strålningsinducerad enterokolit, förekommer men är ovanliga.

Beroende på skadans djup skiljer man mellan ytlig och djup (pseudomembranös) enterokolit. Sjukdomen kan även vara akut eller kronisk. Den akuta formen kan snabbt övergå i kronisk om behandling inte sätts in i tid.

Symtomen varierar beroende på form och förlopp. Vid akut enterokolit är symtomen tydliga, medan de vid kronisk form ofta är mildare mellan skoven. Vanliga symtom är:

Tillståndet kan även leda till gasbildning, näringsbrist, viktminskning, trötthet och tecken på vitaminbrist. Symtombilden är ospecifik, vilket innebär att diagnos inte kan ställas enbart utifrån symtom.

Utan behandling kan enterokolit leda till allvarliga komplikationer, bland annat:

Tidigt insatt behandling minskar risken för komplikationer avsevärt.

Diagnostik sker antingen polikliniskt eller på sjukhus och inleds med anamnes och klinisk undersökning. Därefter används:

Akut enterokolit är oftast relativt lätt att diagnostisera, medan kronisk form utanför skov kan vara svår att upptäcka och kräver erfaren läkare.

Behandlingen syftar till att eliminera både symtom och bakomliggande orsak. Vanligtvis används:

Skonsam kost är obligatorisk. Vid akut fas rekommenderas ibland fullständig fasta under 1–3 dygn.

Vid nekros eller ischemiska former kan kirurgisk behandling bli nödvändig, men detta är relativt ovanligt.

Efter avslutad behandling rekommenderas rehabilitering för att återställa tarmfunktionen fullt ut.

Prognosen är i de flesta fall god. Även om fullständig bot inte alltid uppnås vid kronisk enterokolit är det oftast möjligt att nå en stabil och långvarig remission.

Förebyggande av enterokolit innefattar balanserad kost, undvikande av osäkra livsmedel, behandling av mag-tarmsjukdomar samt god personlig hygien.

Kan barn drabbas av enterokolit?

Ja, sjukdomen förekommer både hos barn och vuxna, men är vanligare hos barn. Behandlingsprinciperna är i stort sett desamma.

Finns det skillnader mellan män och kvinnor?

Symtomen är likartade hos båda könen. Skillnader kan förekomma främst vid differentialdiagnostik.

Vilken läkare ansvarar för behandlingen?

Behandlingen sker hos gastroenterolog, ibland i samarbete med andra specialister.

Är fullständig tillfrisknande möjligt?

Vid akut enterokolit ja, vid kronisk form är målet långvarig remission.

Hur lång tid tar behandlingen?

Akut behandling tar vanligtvis flera veckor, medan kronisk enterokolit kan kräva flera månaders uppföljning.