En magsäcksbezoar är en klump/stenliknande massa i magsäcken som består av främmande material som kroppen inte kan bryta ned – till exempel hår, växtfibrer, tygbitar eller andra svårsmälta ämnen. Den bildas när sådant material sväljs och samlas i magen eller tarmen.
Tillståndet ses oftast hos barn, men kan också förekomma hos vuxna, särskilt hos personer med psykisk ohälsa, utvecklingsstörning eller tvångsbeteenden.
I vissa fall kan en bezoar orsaka tarmvred (ileus), ett akut tillstånd som kräver omedelbar sjukhusvård och ibland operation.
Diagnos och behandling sköts av mag–tarmläkare (gastroenterolog). Om stenen behöver opereras bort ansvarar en buk-kirurg.
Orsaker till magsäcksbezoar
Orsakerna är alltid yttre (exogena) och hänger ihop med patientens beteende och/eller sjukdomar i mag–tarmkanalen.
Bezoarer är relativt ovanliga – man uppskattar att de drabbar ett fåtal personer per år i ett större befolkningsunderlag. Trots det är det viktigt att hitta orsaken för att kunna förebygga att problemet återkommer.
Hur bezoarer bildas (patogenes)
En magsäcksbezoar bildas när icke nedbrytbart eller svårsmält material hamnar i magen eller tarmen och blir kvar där. Med tiden packas materialet ihop och kan bilda en kompakt ”sten”.
Några typiska bakomliggande orsaker:
Sjukdomar i magsäcken
Till exempel infektioner eller kroniska inflammationer som gör att magsäckens syra- och enzymproduktion minskar. Svag matsmältning gör att maten inte bryts ned ordentligt, vilket underlättar stenbildning.
– I vissa fall kan svampinfektioner i magen bidra till förändrad miljö och sämre nedbrytning.
Andra mag–tarmsjukdomar
Till exempel atrofisk gastrit eller andra tillstånd där magens motorik och matsmältningsförmåga är nedsatt.
Psykiska sjukdomar och beteendestörningar
Personer med utvecklingsstörning, svår psykossjukdom (t.ex. vid obehandlad schizofreni) eller tvångssyndrom kan äta föremål som inte är mat, till exempel hår, tyg, papper eller plast.
Operationer på magsäcken
Efter vissa magoperationer kan både tömningstakten och syraproduktionen förändras. Då ökar risken för att större matbitar eller främmande material blir kvar i magen.
Dålig tuggning och grov kost
Om man äter stora, dåligt tuggade bitar av trådiga grönsaker, fruktskal eller svårsmälta livsmedel kan de klumpas ihop. Även kärnor och stora fruktstenar kan bidra.
Observera:
Magsäck- och tarmstenar ses oftast hos barn, men även hos vuxna med särskilda riskfaktorer. Orsakerna är vanligen kopplade till kostvanor, psykisk ohälsa eller tidigare mag–tarmsjukdomar. För att undvika återfall krävs en noggrann genomgång av bakomliggande orsak efter behandling.
Riskfaktorer
Riskfaktorer ökar sannolikheten för att en bezoar ska bildas, utan att i sig själva vara direkta orsaker. Exempel:
Barn i en ålder då de kan agera självständigt men ännu inte förstår riskerna med att stoppa olika föremål i munnen
Äldre personer, särskilt med demens, som kan svälja olämpliga föremål av misstag
Felaktiga matvanor: snabb ätning, dålig tuggning, mycket grov eller trådig kost
Mag–tarmsjukdomar som påverkar matsmältning eller tarmmotorik
Sjukdomar i gallblåsa eller lever som indirekt påverkar matsmältningen
Tidigare mag–tarmsoperationer
Psykisk sjukdom i aktiv fas (t.ex. psykos, svåra tvångsbeteenden)
Svampinfektioner i munhåla eller mag–tarmkanal (t.ex. candida) med påverkan på magsaftens sammansättning
Långvarig användning av vissa läkemedel (antiinflammatoriska, hormonpreparat m.m.) som kan ändra magens surhetsgrad och motilitet
Ouppmärksamhet vid måltid – svälja ben, kärnor eller större bitar av svårsmälta livsmedel
Att identifiera och, om möjligt, åtgärda riskfaktorerna är viktigt för att minska risken för ny stenbildning.
Typer av bezoarer
Bezoarer delas in efter sammansättning, kemi och konsistens. De vanligaste typerna är:
Trikobezoar (hårbezoar)
Består huvudsakligen av hår. Ses oftast hos personer som tuggar eller sväljer sitt eget hår, till exempel vid vissa neuropsykiatriska tillstånd eller tvångssyndrom.
Fytobezoar (växtbezoar)
Den vanligaste formen. Består av kompakta växtfibrer: skal, kärnor, fibrer från frukt och grönsaker, särskilt om maten inte tuggas ordentligt. Har ofta fast, kompakt struktur.
Shellackbezoar
Bildas vid intag av kemiska ämnen, lacker, lim eller färger. När dessa reagerar med magsaften kan salter och fasta massor bildas som klumpar ihop sig.
Steatobezoar
Består främst av animaliskt fett (som späck/salo) vid samtidig nedsatt enzymaktivitet i matsmältningssystemet.
Laktobezoar
Ses framför allt hos spädbarn, särskilt prematura, eller barn som får vissa typer av modersmjölksersättning. Består av mjölkrester som inte bryts ned normalt.
Ibland nämns även embryonala tumörer (mogna teratom, dermoidcystor) i samma sammanhang, men de räknas inte formellt som bezoarer, utan som tumörbildningar.
Viktigt:
Avföringsstenar i tjocktarmen räknas inte som bezoarer utan är en helt annan typ av tillstånd med egen klassifikation.
Bezoarer kan vara enskilda eller flera, små eller mycket stora. I sällsynta fall kan de nå tiotals centimeter i diameter.
Symtom
Symtomen beror på var bezoaren sitter, hur stor den är, hur hård den är och om det finns en eller flera. Vanliga symtom vid magsäcksbezoar är:
Buksmärta – oftast mild till måttlig, ibland mer uttalad
lokaliserad i övre delen av magen (epigastriet, ovanför naveln)
förvärras ofta efter måltid eller vid fysisk ansträngning
Känsla av ”full mage”
redan efter små portioner
vid stora bezoarer kan mättnadskänslan finnas även utan intag av mat
Störd matsmältning
illamående
kräkningar utan tydlig annan förklaring
halsbränna, sura uppstötningar
gaser, förstoppning eller växlande avföring
Dessa symtom är ospecifika och kan lika gärna tala för till exempel gastrit, magsår eller duodenit. Därför behövs instrumentell diagnostik för att säkert fastställa att det rör sig om en bezoar.
Möjliga komplikationer
Komplikationer uppstår främst genom att bezoaren blockerar passagen i mag–tarmkanalen eller skadar slemhinnan. Bland komplikationer kan nämnas:
Tarmvred (ileus)
Tryckskador på magsäcksslemhinnan, med risk för blödning eller sår
Försämrad näringsupptagning och viktnedgång
Smärta och återkommande kräkningar med risk för uttorkning
Vid sådana tillstånd krävs ofta akut sjukhusvård.
Diagnos
Diagnos av magsäcksbezoar baseras på:
Samtal och undersökning
Läkaren (vanligen gastroenterolog) tar upp anamnes: kostvanor, tidigare sjukdomar, psykisk hälsa, eventuella operationer.
Bukpalpation – ibland kan en större bezoar kännas som en resistens i övre delen av buken.
Bilddiagnostik och endoskopi
Röntgen av magsäck (ibland med kontrast)
ger en uppfattning om bezoarens storlek och läge
Ultraljud av buken
kan ibland påvisa en kompakt struktur i magsäcken
Gastroskopi (FGS/EGD)
viktigaste undersökningen
läkaren ser bezoaren direkt, kan bedöma storlek, form och ibland ta prov för analys
Analys av sammansättning och konsistens hjälper till att välja rätt behandling.
Behandling
Behandlingen kan vara konservativ (icke-kirurgisk) eller kirurgisk beroende på typ, storlek och hårdhet.
Konservativ behandling
Används främst vid små, mjuka eller medelhårda bezoarer, oftast av växttyp:
Lösande och uppluckrande behandling
intag av alkaliska vätskor (t.ex. vissa typer av mineralvatten)
ibland specifika lösningar (”sodabehandling”)
enzympreparat som förbättrar matsmältningen
Sondbehandling och endoskopiska metoder
I vissa fall kan bezoaren fragmenteras mekaniskt eller lösas upp via gastroskopet.
Bukmassage kan användas som komplement för att underlätta transporten vidare i tarmen när bezoaren blivit mindre.
Icke-invasiv fragmentering
Vid mindre men täta och hårda stenar kan man använda:
Ultraljuds- eller annan mekanisk krossning via endoskop eller specialapparatur, så att stenarna blir mindre fragment som kan passera ut naturligt eller tas bort med endoskopiska instrument.
Kirurgisk behandling
Operation blir aktuell när:
bezoaren är stor eller gigantisk
det finns akuta komplikationer (tarmvred, blödning, perforation)
konservativ behandling inte fungerar
Vanligast är då en öppen bukoperation (laparotomi) där magen öppnas, bezoaren tas bort och magsäcken sys igen. Metodvalet avgörs av kirurg utifrån patientens allmäntillstånd och bezoarens egenskaper.
Prognos
När bezoaren har avlägsnats och eventuella komplikationer har behandlats är prognosen i regel god.
Utan behandling, eller vid kraftig fördröjning, ökar risken betydligt för:
tarmvred
blödning
slemhinneskador
näringsbrist
Därför är tidig diagnos och behandling avgörande.
Förebyggande
Förebyggande åtgärder är framför allt:
Noggrann uppsikt över barn – undvika att småföremål, hår, tygbitar, plast m.m. stoppas i munnen
Stöd och behandling vid psykiska sjukdomar eller självskadebeteenden där personen sväljer olämpliga föremål
Sunda matvanor:
tugga maten ordentligt
undvika att svälja ben, stora kärnor eller grova skal
Tidig behandling av mag–tarmsjukdomar
Uppföljning efter magoperationer för att upptäcka problem med tömning eller matsmältning i tid
Vanliga frågor
Kan en bezoar bildas av ett enda hårstrå eller en liten kärna?
Det beror på objektets storlek och material. En enstaka stor fruktsten (t.ex. från persika eller plommon) kan i vissa fall bidra till stenbildning, särskilt om andra riskfaktorer finns. Små kärnor, som äppelkärnor eller körsbärskärnor i mindre mängd, leder vanligen inte till bezoarbildning.
Kan en bezoar ”lösas upp” av sig själv?
Större bezoarer försvinner inte spontant, men mindre och mjukare kan ibland passera vidare i tarmen och lämna kroppen utan åtgärd. I de flesta fall krävs dock medicinsk behandling.
Är operation alltid nödvändig?
Nej. Operation behövs bara när stenen är stor, mycket hård eller orsakar komplikationer och inte kan tas bort med konventionella metoder. I många fall försöker man först med konservativ och/eller endoskopisk behandling.
Måste man läggas in på sjukhus?
Sjukhusvård behövs framför allt när:
kirurgi planeras
patienten har akuta komplikationer
intensiv övervakning krävs
Vid mildare fall och konservativ behandling kan uppföljning ibland skötas polikliniskt (via mottagning) om läkaren bedömer det som säkert.
Vilken läkare ska man vända sig till?
I första hand till gastroenterolog. Om symtomen är oklara kan man börja hos husläkare/barnläkare, som vid behov skickar remiss vidare. Vid konstaterad bezoar och operationsbehov är det buk-kirurg som ansvarar för ingreppet.