En fraktur i underbenet är en relativt vanlig skada som innebär att tibia, fibula eller båda benen i underbenet bryts. Det är ett allvarligt tillstånd som påverkar benets funktion och gör det omöjligt att röra sig normalt. Behandlingen ska påbörjas omedelbart och ske under övervakning av en specialist. Den kliniska bilden är oftast tydlig, vilket gör det möjligt att snabbt ställa diagnosen.
Tillståndet diagnostiseras och behandlas av ortoped eller traumatolog, som är ansvarig för att bedöma och korrigera skador på skelettet. Behandlingens längd varierar beroende på skadans omfattning och patientens individuella förutsättningar. Både kirurgisk och konservativ behandling kan vara aktuella.
Orsaker till fraktur i underbenet
Underbensfrakturer uppstår vanligtvis när benens strukturella hållfasthet överskrids av ett kraftigt yttre våld, till exempel vid fall eller annan mekanisk påverkan. Även om den exakta orsaken inte alltid är avgörande för behandlingen, hjälper förståelsen av skadefaktorer till med att bedriva effektiv förebyggande vård.
Patogenes
Frakturen uppstår när en kraft verkar på benet och överstiger dess förmåga att tåla belastning. Underbensfrakturer är vanliga och står för ungefär 20–40 % av alla frakturer. Detta beror på att det ibland krävs relativt liten kraft för att skadan ska uppstå.
Vanliga orsaker:
- Fall från höjd, även från så lite som 2–3 meter beroende på hur kraften fördelas mot tibia och fibula.
- Trafikolyckor, där underbensfrakturen ofta kombineras med andra skador, exempelvis frakturer i fotled, bäcken eller andra delar av kroppen.
- Direkt trauma mot underbenet, exempelvis slag eller stötar.
Hos äldre personer kan även lättare belastning leda till fraktur på grund av osteoporos. Här kan även mindre rörelser orsaka skadan.
Riskfaktorer för underbensfrakturer
Utöver direkta mekaniska orsaker kan olika tillstånd öka risken för frakturer:
- Hög ålder och benskörhet (osteoporos).
- Hormonella förändringar som menopaus, graviditet eller pubertet.
- Sjukdomar i skelettet, exempelvis osteodystrofi eller uttalad osteoporos.
- Endokrina störningar som påverkar ämnesomsättningen.
- Långvarig användning av läkemedel som påverkar bentätheten, exempelvis kortikosteroider.
- Alkohol, rökning och andra skadliga vanor.
- Yrkesmässiga risker och tung fysisk aktivitet.
- Sportutövning med hög skaderisk.
Vissa riskfaktorer kan korrigeras, vilket är en viktig del av förebyggande vård.
Klassificering av underbensfrakturer
Frakturer i underbenet delas in efter flera kriterier.
Efter benfragmentens position
- Fraktur med felställning – benfragmenten ligger inte i anatomisk position. Kräver ofta kirurgi.
- Fraktur utan felställning – fragmenten ligger på rätt plats men är separerade.
Efter typ av skada
- Öppen fraktur – huden och mjukdelarna är skadade, vilket innebär risk för infektion.
- Sluten fraktur – huden är intakt.
Efter antal fragment
- Enkla frakturer
- Splittrade (komminuta) frakturer, där flera benfragment förekommer – betydligt svårare att behandla.
Efter lokalisation
- Tibiafraktur
- Fibulafraktur
- Kombinerade frakturer (t.ex. fotledsfrakturer, tvåvåningsfrakturer, apexfrakturer)
Efter stadium i läkningen
- Akut fraktur
- Konsoliderande fraktur
- Läkt fraktur
Symtom
Vanliga symtom vid underbensfraktur är:
- Intensiv smärta som kan omfatta hela benet
- Oförmåga att belasta eller använda benet
- Deformation eller onormal rörlighet
- Svullnad och blåmärken (hematom)
- Krepitation – ett knastrande ljud när benfragment rör sig mot varandra
Symtomen är ofta tillräckliga för misstanke, men bekräftas alltid med bilddiagnostik.
Möjliga komplikationer
Om frakturen inte behandlas korrekt kan följande komplikationer uppstå:
- Felaktig läkning (malunion)
- Otillräcklig läkning (non-union)
- Förkortning av benet
- Kronisk smärta och rörelsestörning
- Infektion vid öppna frakturer, såsom osteomyelit eller sepsis
Endast snabb och korrekt behandling minskar risken för komplikationer.
Diagnostik
Diagnosen ställs av ortoped/traumatolog genom:
- Anamnes och klinisk undersökning
- Röntgen, som alltid är förstahandsmetod
- CT, om frakturen behöver bedömas mer detaljerat
- MRI, särskilt vid misstanke om mjukdelsskador
Behandling
Behandlingen börjar med första hjälpen: stabilisering av benet och smärtlindring.
Konservativ behandling
Används om fragmenten inte är förskjutna. Då läggs gips under cirka 5–7 veckor.
Kirurgisk behandling
Krävs när frakturen inte kan läka korrekt utan operation. Då används:
- Plattor
- Spikar
- Stift
- Extern fixationsapparat
Behandlingsmetoden väljs individuellt av läkaren.
Prognos
Vid snabb och korrekt behandling är prognosen god. Vid bristfällig eller fördröjd behandling försvåras läkningsförloppet och följderna kan bli långvariga.
Förebyggande åtgärder
- Näringsrik kost
- Undvik alkohol och rökning
- Minska risk för fall och olyckor
- Behandla underliggande sjukdomar som påverkar skelettet
Vanliga frågor
Behövs alltid operation?
Nej. Operation utförs endast när det är medicinskt motiverat, exempelvis vid splittrade eller förskjutna frakturer.
Är sjukhusvistelse nödvändig?
Endast vid allvarliga skador eller när kirurgi krävs. Vårdtiden är vanligtvis upp till en vecka.
Hur lång tid tar läkningen?
Cirka 5–7 veckor, men mer komplicerade fall kan ta längre tid.
När ska man söka vård?
Inom 2–3 dygn efter skadan, helst omedelbart.
Hur lång är rehabiliteringen?
Oftast 2–3 månader. Vid komplicerade frakturer eller omfattande operationer kan rehabiliteringen pågå i upp till 6 månader eller längre.
