En fraktur på tuberculum majus i humerus innebär en skada på det benutskott som sitter strax ovanför ledhuvudet i överarmsbenet. Denna typ av fraktur är relativt ovanlig och utgör endast cirka 5–7 procent av alla frakturer. Skadan liknar frakturer i lårbenshalsen när det gäller förekomst. Tillståndet leder ofta till tydligt nedsatt rörlighet och svårigheter att använda armen. I många fall förekommer även kombinerade skador, till exempel axelluxation eller fraktur på nyckelbenet.
Utredning och behandling av fraktur på tuberculum majus är ett arbete för ortoped eller traumatolog, det vill säga en läkare som är specialiserad på skador i rörelseapparaten.
Orsaker till fraktur på tuberculum majus
Skadan uppstår vanligtvis efter ett kraftigt yttre våld mot axeln, antingen direkt eller indirekt. Äldre personer över 60 års ålder drabbas oftast, eftersom vävnaderna i rörelseapparaten blir mindre elastiska och mer känsliga för belastning. Orsaken fastställs av läkare vid undersökning.
Hur skadan uppstår
För att tuberculum majus ska brista krävs oftast en kombination av flera mekaniska krafter, eftersom området är relativt väl skyddat av muskler och ledband. De vanligaste skadeorsakerna är:
- kraftigt slag mot axeln eller mot underarmen/nyckelbenet, där kraften överförs till överarmen och kan ge en komplex fraktur;
- fall på en utsträckt arm — en typisk situation där frakturen sällan är isolerad;
- fall på en böjd, intill kroppen hållen arm — ofta kombinerad med axelluxation;
- kraftig kompression av axelleden, till exempel vid trafikolyckor;
- hastiga eller ryckiga rörelser, särskilt hos äldre eller idrottare.
Isolerade frakturer förekommer, men majoriteten är en del av en mer omfattande axelskada.
Riskfaktorer
En fraktur på tuberculum majus uppkommer oftare hos personer som har minst en av följande riskfaktorer:
- hög ålder;
- aktiv livsstil eller idrott, särskilt kontaktsporter eller idrotter med stor belastning på armarna (t.ex. tennis);
- arbetsrelaterade risker och tungt fysiskt arbete;
- barnålder, där muskulatur och ledband ännu inte är fullt utvecklade;
- skelettsjukdomar som osteoporos eller tidigare infektioner i benvävnad;
- bristfällig kost, vitaminbrist;
- hormonella störningar eller endokrina sjukdomar;
- nedsatt förmåga att ta upp näring;
- användning av vissa läkemedel, exempelvis hormonpreparat;
- graviditet eller hormonella förändringar under pubertet och klimakterium.
Riskfaktorer bedöms och korrigeras inom ramen för förebyggande vård.
Klassificering av frakturen
Frakturer på tuberculum majus klassificeras utifrån:
Storlek på det avbrutna fragmentet
- Litet fragment – en mindre frakturspik har lossnat.
- Delvis avlossning – en större del av benet har separerats.
- Total avulsionsfraktur – hela tuberculum majus har lossnat; den mest allvarliga formen.
Fragmentens antal och läge
- Flera fragment utan förskjutning – en krossfraktur där fragmenten ligger kvar i rätt position.
- Fraktur utan förskjutning – läker ofta lättare och ger färre komplikationer.
- Fraktur med förskjutning – kräver nästan alltid kirurgisk behandling.
Utbredning av skadan
- fraktur som engagerar halsen på tuberculum majus;
- fraktur i ledhuvudet;
- kantfraktur;
- kombinerade skador.
Avulsionsfrakturer är tekniskt komplicerade eftersom även senor och ledband är skadade. Dessa behandlas ofta operativt.
Stängd eller öppen fraktur
- Stängda frakturer är vanligast och innebär inga skador i huden.
- Öppna frakturer är ovanligare och betydligt allvarligare.
Stadieindelning
- akut (färsk) fraktur;
- fraktur under läkning (konsolidering);
- bildning av kallus (benvävnad);
- fullständig läkning.
Skadan kan drabba både höger och vänster arm.
Symtom
Symtomen varierar beroende på frakturtyp. Vid isolerad skada ses:
- kraftig, skarp smärta som ökar vid minsta rörelse;
- tydligt begränsad rörlighet;
- svullnad på utsidan av axeln;
- domningskänsla i axelområdet.
Vid kombinerad skada, exempelvis axelluxation, tillkommer blåmärken, missfärgning och synlig felställning i axelleden.
Möjliga komplikationer
Utan korrekt behandling kan frakturen leda till:
- artros i axelleden;
- kronisk stelhet och kontrakturer;
- kronisk inflammation i led, sena eller bursa.
För att undvika komplikationer bör man så snabbt som möjligt kontakta läkare.
Diagnostik
Diagnostiken är normalt okomplicerad. Ortoped eller traumatolog:
- bedömer patientens symtom och skademekanism;
- undersöker axeln genom palpation och visuell inspektion;
- genomför bilddiagnostik.
De viktigaste metoderna:
- Röntgen – förstahandsmetod vid misstanke om fraktur;
- CT – vid oklarheter;
- MRI – för att bedöma mjukdelar och axelledens struktur.
Artroskopi används endast i undantagsfall.
Behandling
Konservativ behandling
Vid enklare frakturer används:
- immobilisering med gips eller slynga;
- smärtstillande och antiinflammatoriska läkemedel.
Kirurgisk behandling
Operation krävs vid:
- frakturer med förskjutning;
- krosskador;
- kombinerade skador.
Kirurgi innebär oftast osteosyntes med skruvar eller plattor. Efter operationen följer:
- fysioterapi;
- massage;
- träningsprogram (rehabilitering).
Prognos
Prognosen är oftast god. Vid snabb diagnos och korrekt behandling kan patienten återfå full funktion inom relativt kort tid. Viktigt är att inte dröja med vårdkontakt.
Förebyggande åtgärder
För att minska risken för fraktur rekommenderas:
- trafiksäkerhet och försiktig körning;
- undvika riskfyllda situationer i hem och arbete;
- balanserad kost och behandling av hormonella störningar;
- behandling av sjukdomar som påverkar skelettet.
Vanliga frågor
Kan frakturen läka av sig själv?
Det är teoretiskt möjligt, men läker nästan alltid fel och leder till komplikationer. Medicinsk behandling är nödvändig.
Vart vänder man sig vid misstänkt fraktur?
Till akutmottagning, vårdcentral med ortopedkompetens eller en ortopedisk klinik.
Hur lång tid tar behandlingen?
Själva frakturläkningen tar vanligen 4–8 veckor, men rehabiliteringen fortsätter därefter.
Vilken rehabilitering behövs?
Fysioterapi, massage och individuellt anpassad träning. Planen görs av specialist.
Hur länge pågår rehabiliteringen?
Vanligtvis 1–2 månader, ibland längre beroende på patientens allmänna hälsotillstånd.
