Streptodermier är en grupp hudsjukdomar som orsakas av patogena streptokockbakterier. Ett typiskt kännetecken är bildningen av blåsor med tunn och slapp blåshud (så kallade flictenae), som sedan spricker och lämnar efter sig vätskande erosioner och skorpor. Ofta förekommer svullnad i det angripna området. Till skillnad från stafylodermier, som vanligtvis påverkar hårsäckar och svettkörtlar, drabbar streptodermier främst hudens ytliga lager utan att engagera dess bilagor.
Streptodermier räknas till smittsamma hudinfektioner med relativt hög smittsamhet. Den vanligaste orsaken är grupp A–streptokocken Streptococcus pyogenes. Andra streptokockarter spelar en betydligt mindre roll i utvecklingen av hudsymtomen.
Orsaker till streptodermi
Grupp A–streptokocker ingår i hudens övergående mikroflora. Det innebär att bakterien kan förekomma på huden hos helt friska personer, men leder inte alltid till infektion. Intakt och frisk hud fungerar som ett effektivt skydd mot patogena mikroorganismer.
Riskfaktorer
Utvecklingen av streptodermi kan underlättas av:
- Kronisk stress och överansträngning
- Vitaminbrist
- Nedkylning eller överhettning
- Bristande hygien
- Felaktig hudvård, särskilt vid mycket torr eller kraftigt svettig hud
Observera!
Personer med diabetes, cancer, cirkulationsstörningar, långvarig behandling med kortikosteroider eller immunsuppressiva läkemedel, samt personer med alkohol- eller drogberoende och hiv-infektion löper ökad risk att utveckla streptodermi.
Patogenes
Den viktigaste utlösande faktorn är skador i hudens barriär. Även små sår och sprickor kan fungera som inkörsportar. Streptokockinfektioner komplicerar ofta andra hudsjukdomar, särskilt sådana med klåda som atopisk dermatit, allergisk dermatit, psoriasis och skabb. Vid kliande utslag skapar patienten själv små sår genom att riva, vilket gör det lättare för bakterierna att tränga in.
När streptokockerna tar sig in i vävnaden frisätter de toxiner och enzymer såsom streptokinas och hyaluronidas. Dessa ökar kärlpermeabiliteten, vilket leder till svullnad och bildning av vätskefyllda blåsor.
Olika former av streptodermi
Efter förlopp:
- Akut streptodermi
- Kronisk streptodermi
Efter utbredning:
- Lokaliserad
- Utbredd
Efter uppkomst:
- Primär streptodermi
- Sekundär streptodermi (komplikation till annan hudsjukdom)
Ytliga streptodermier:
- Streptokock- och bullöst impetigo
- Munvinkelragader (”mungipssår”)
- Torrt streptodermi (”primitiv pityriasis”)
- Paronyki
- Intertriginös streptodermi
- Papulärt–erosivt streptodermi
- Rosfeber
- Akut diffus streptodermi
- Streptokocktoxiskt chocksyndrom
Djupa streptokockinfektioner:
- Bakteriell cellulit
- Vulgar ektim
Trots att alla orsakas av streptokocker skiljer sig symtomen mellan de olika formerna.
Efter lokalisation:
- streptodermi i hårbotten
- på benen
- på läpparna
- på händerna
- i näsan
- i munnen
- på ryggen
Symtom
De flesta former av streptodermi ger blåsor eller utslag som kan vara ömma och ibland orsaka klåda. Dessutom är allmänsymtom vanliga: feber, huvudvärk och känsla av orkeslöshet.
Streptokockimpetigo
En ytlig och mycket smittsam form som ofta drabbar barn och unga kvinnor. Utslagen sitter vanligen i ansiktet runt mun och näsa. Blåsorna spricker snabbt och bildar gulaktiga skorpor. Hudförändringarna läker inom några dagar och kan lämna kvar pigmentfläckar, men ger inga ärr.
Bullöst impetigo
Här sitter blåsorna djupare i överhuden, främst på fötter, underben och handryggar. Blåshuden är tjockare och blåsorna blir ofta större än 1 cm. Innehållet är seröst-gulaktigt eller varigt. När blåsan spricker blir en vätskande erosion synlig.
Munvinkelragader (”klyftig impetigo”)
Blåsor i mungiporna, vid näsbasen eller i ögats yttre vinkel spricker nästan omedelbart, vilket leder till smärtsamma sprickor. Rödhet, svullnad och maceration är typiska. Dessa förändringar tenderar att återkomma på grund av ständig mekanisk irritation.
Torrt streptodermi
Oftast hos barn på solexponerade hudområden. Ger blekrosa, lätt fjällande fläckar. Förloppet är långdraget med recidiv.
Paronyki (nagelbandsinfektion)
Infektionen drabbar området runt nageln. Det uppstår smärta, rodnad och ibland varansamling. Nageln kan deformeras och bli tunnare.
Intertriginös streptodermi
Drabbar främst stora hudveck. Blåsorna spricker snabbt och ger stora, vätskande erosioner. Vanligt hos patienter med övervikt och kraftig svettning.
Papulärt–erosivt streptodermi (blöjeksem)
Förekommer hos små barn på stjärt och i ljumskar. Röda papler, blåsor och erosioner bildas och kan spridas snabbt, särskilt vid sällan bytta blöjor.
Rosfeber (erysipelas)
En akut infektion som engagerar hud, underhud och ytliga lymfkärl. Området blir kraftigt rött, varmt, spänt och tydligt avgränsat. Feber, frossa och svullna lymfkörtlar är vanliga.
Akut diffus streptodermi
Blåsor flyter ihop och bildar stora erosioner med vätskning och kraftig rodnad. Vanligare hos vuxna, oftast på underbenen eller i närheten av sår eller brännskador.
Streptokocktoxiskt chocksyndrom
En allvarlig komplikation vid stora sår, diabetes eller nedsatt cirkulation. Inleds med feber, rodnad i slemhinnor och därefter varierande hudutslag. Kan leda till njursvikt och djupa vävnadsinfektioner som fasciit, myosit samt inre organkomplikationer. Tillståndet har hög dödlighet.
Bakteriell cellulit
En djup infektion i dermis och underhud, ofta hos patienter med diabetes eller leversjukdom. Området är mycket smärtsamt, rött och svullet med ”apelsinhud”. Feber, frossa och snabb puls kan förekomma.
Vulgar ektim
Sjukdomen börjar med en slapp blåsa fylld av varigt eller blodblandat innehåll. Efter att blåsan torkar bildas en skorpa som döljer ett djupt sår. Läker vanligtvis med ärrbildning.
Diagnos
Diagnosen ställs av dermatolog baserat på det typiska kliniska utseendet och sjukdomshistorien. Vid behov används:
- mikrobiologisk odling från sår eller erosioner
- blodprov för att bedöma infektionens svårighetsgrad
- konsultation med andra specialister vid misstänkta bakomliggande sjukdomar
Kirurgisk bedömning krävs vid djupa sår som behöver mekanisk rengöring.
Behandling hos vuxna
På grund av hög smittsamhet rekommenderas begränsning av nära kontakt under behandlingen. Svåra och utbredda fall behandlas på hudklinik.
Lokalbehandling – förstahandsval vid milda fall:
- antiseptiska lösningar
- antibakteriella krämer och salvor
- uttorkande pulver vid vätskande sår
Behandlingstiden är 1–2 veckor.
Vid kraftig inflammation kan kortisonkrämer kombineras med antibiotiska salvor.
Systemiska antibiotika ges vid:
- utbredda, återkommande eller djupa former
- feber eller nedsatt allmäntillstånd
- utebliven effekt av lokalbehandling
- komplikationer såsom lymfangit eller lymfadenit
Antibiotikagrupper som används:
penicilliner, cefalosporiner, makrolider.
UVC- eller UHF-terapi kan ingå i behandlingen vid djup infektion.
Prognos
De flesta patienter utan immunbrist eller kroniska sjukdomar blir friska inom 1–2 veckor. Vid diabetes eller andra långvariga sjukdomar förekommer återfall oftare.
Förebyggande
Primär prevention innebär god hudhygien och snabb behandling av även små skador. Det är viktigt att behandla underliggande sjukdomar som kan öka risken för infektion.
Sekundär prevention vid återkommande infektioner kan omfatta regelbundna kontroller, UV-behandling och korrekt hudvård.
Vanliga frågor
Hur ser streptodermi ut?
Det beror på typen, men de flesta former ger blåsor, ömhet och ibland klåda. Feber och trötthet kan förekomma.
Hur smittar streptodermi?
Genom bakterieintrång via skadad hud. Även små sprickor räcker för att infektionen ska få fäste.
Är streptodermi smittsamt?
Ja. Streptokocker kan finnas på huden utan att ge symtom, men infektion uppstår när hudbarriären är skadad.
Hur länge varar streptodermi?
Enklare former brukar läka på 1–2 veckor med lokalbehandling.
Varför uppstår streptodermi?
På grund av att streptokocker tränger in genom hudskador och orsakar inflammation.
