En hudfibrom är en godartad tumör som utvecklas från kroppens bindväv. Den påminner ofta om en vårta till utseendet, men skiljer sig tydligt i struktur. Till skillnad från elakartade hudförändringar, exempelvis basalcellscancer, uppvisar fibrom inget aggressivt beteende. Den ska heller inte förväxlas med aterom, som är en cysta i talgkörteln. Fibrom är vanligtvis smärtfri och växer långsamt jämfört med andra typer av hudförändringar.
Symtomen är ofta ringa eller saknas helt. Vad som orsakar utvecklingen av fibrom är fortfarande oklart, och flera teorier diskuteras. Behandling behövs inte alltid – vanligtvis avlägsnas fibrom endast om de orsakar kosmetiska besvär eller om de utsätts för upprepad irritation.
Orsaker till hudfibrom
Hudfibrom kan förekomma hos personer i alla åldrar, men den exakta orsaken är fortfarande okänd. Forskare antar att både ärftlighet och yttre faktorer spelar in, exempelvis långvarig friktion mot huden. Tillståndet är något vanligare hos kvinnor. Genetiska faktorer kan öka risken, men det krävs en medicinsk bedömning för att fastställa sannolika utlösande faktorer. Läkaren gör en omfattande utredning och ger rekommendationer för att minska risken för återfall.
Sjukdomsutveckling (patogenes)
Patogenesen är ännu inte fullständigt kartlagd. Det finns flera hypoteser om hur förändringen uppstår.
Ett antal studier beskriver hudfibrom (särskilt dermatofibrom) som en möjlig reaktion efter insektsbett, framför allt om kroppen reagerat kraftigt på toxiner som injicerats vid bettet. Detta har lett till teorin att infektioner eller autoimmuna processer kan spela en roll. Risken ökar även om området har utsatts för upprepade bett.
En annan vanlig teori är att fibrom kan uppstå efter långvarig mikrotraumatisering av huden, t.ex. genom skav från kläder eller skor. Vanliga områden är bröst, mage och ljumskar.
Infektioner i huden – både bakteriella och svamprelaterade – tros också kunna bidra. Virusorsakade förändringar är mer ovanliga.
Viktigt att veta
Ärftlighet anses spela en betydande roll. Det är troligare att mottagligheten ärvs snarare än själva sjukdomen, vilket innebär att vissa personer har en högre benägenhet att utveckla fibrom.
Riskfaktorer
Risken att utveckla fibrom ökar om någon av följande faktorer finns:
• graviditet och hormonförändringar
• störningar i ämnesomsättning och hormonbalans hos barn, ungdomar och äldre
• endokrina sjukdomar såsom diabetes eller nedsatt binjurefunktion
• kvinnligt kön (men fibrom kan även drabba män)
• regelbunden kemisk påverkan på huden, exempelvis genom arbete
• tidigare kirurgiska ingrepp eller hudtrauma
• hudsjukdomar såsom keratoser
• kärlsjukdomar
• ärftlig belastning
• nedsatt lokalt eller generellt immunförsvar
Fibrom bör alltid bedömas i helhet – det är oftast en kombination av flera faktorer som leder till utvecklingen.
Klassifikation och typer av hudfibrom
Fibrom delas in efter flera kriterier, bland annat:
Efter placering:
• hårbotten eller panna
• ansikte
• hals
• rygg
• bål
• armhålor
• armar och ben
• mage
• ljumskar
Efter struktur:
• cellulärt fibrom – består av bindvävsceller
• epitelioid fibrom – innehåller olika celltyper
• aneurysmatisk typ – har kärlkomponent
• atypiska varianter – mer ovanliga men fortfarande godartade och sällan återkommande
Efter storlek:
De flesta fibrom är små, men kan växa över tid. Vid hormonella störningar kan tillväxten ske snabbare.
Observera
Fibrom delas ofta in i solitära (enskilda) och multipla. Multipla förekommer mer sällan och kan vara kopplade till genetiska syndrom.
Symtom
Symtomen är oftast begränsade. Det vanligaste tecknet är en liten, mjuk eller fast knuta i huden som liknar en vårta. Den kan vara platt eller sitta på en smal stjälk. Färgen varierar från hudfärgad till brun eller rosa. Ytan är slät och skiljer sig från till exempel en födelsemärke.
Eftersom utseendet inte är specifikt behövs alltid en medicinsk bedömning.
Möjliga komplikationer
Hudfibrom anses generellt vara ofarliga och genomgår inte malign omvandling. Större fibrom kan dock ge kosmetiska besvär, särskilt i ansiktet, eller påverka rörlighet om de sitter vid leder. Eftersom de kan likna andra hudtumörer är det viktigt att få en korrekt diagnos.
Vid osäkerhet rekommenderas konsultation hos dermatolog eller onkolog.
Diagnos
Diagnosen ställs av läkare genom:
• klinisk undersökning och anamnes
• palpation och visuell bedömning
• dermatoskopi
• vid behov: biopsi och histologisk analys
Ultraljud eller tomografi kan användas i speciella fall. Patienten kan inte själv fastställa diagnosen.
Samtidigt försöker läkaren identifiera möjliga orsaker för att minska risk för återfall.
Behandling
Behandlingen sker under ledning av dermatolog. Val av metod beror på tumörens storlek, struktur och djup.
Vanliga metoder:
• kirurgiskt avlägsnande – klassisk metod
• laserbehandling – används vid mindre förändringar, ger snabbare läkning och minimalt blodflöde
• radiofrekvensbehandling – skonsam metod med kort återhämtning
Många mjuka fibrom kräver ingen behandling alls om de inte orsakar obehag.
Prognos
Prognosen är mycket god. Fibrom är inte farliga, utvecklas långsamt och ger sällan komplikationer. De försvinner dock inte av sig själva och kan behöva tas bort av kosmetiska skäl.
Förebyggande åtgärder
Det finns inga tydliga sätt att förhindra uppkomst av fibrom då orsaken är oklar. Allmänna råd inkluderar:
• undvik långvarig friktion mot huden
• behandla hudinfektioner i tid
Vanliga frågor
Kan ett fibrom bli cancer?
Nej. Hudfibrom är godartade och genomgår inte malign omvandling.
Vilken behandlingsmetod är bäst?
Det beror på typ och storlek. Större eller djupare fibrom avlägsnas kirurgiskt. Mindre kan behandlas med laser eller radiofrekvens.
Hur lång tid tar behandlingen?
Själva ingreppet tar vanligen från några minuter till ett par timmar. Återhämtningstiden varierar beroende på metod.
Vilken läkare ska man vända sig till?
Kontakta i första hand en dermatolog. Eventuellt kan även kirurg hjälpa vid större eller djupare förändringar.
Kan fibrom påverka hälsan negativt?
Vanligtvis inte. De orsakar i regel inga fysiska besvär förutom kosmetiska eller mekaniska hinder.
