Hemorragisk feber med njursyndrom är ett samlingsnamn för en grupp akuta, allvarliga infektioner som orsakas av hantavirus. Sjukdomen kännetecknas av skador på kroppens små blodkärl (kapillärer och arterioler), inflammatoriska reaktioner i olika vävnader samt uttalade symtom på allmän förgiftning av organismen.
Det är en potentiellt livshotande sjukdom. Dödsfall förekommer i cirka 3–12 % av alla fall, ibland högre beroende på virusvariant och patientens allmäntillstånd. De farligaste komplikationerna drabbar blodsystemet, njurarna och ibland även hjärt- och andningssystemet. Diagnos och behandling utförs av infektionsläkare, i vissa fall allmänläkare.
Orsaker till sjukdomen
Grunden till HFRS är infektion med hantavirus samt ett otillräckligt starkt immunförsvar vid smittotillfället. Majoriteten av de som insjuknar är män i arbetsför ålder, ofta med hög aktivitet utomhus. Även om orsaken i sig inte förändrar behandlingsplanen, är den viktig för att förebygga nya fall.
Sjukdomens mekanism
HFRS är en typisk zoonos, det vill säga en infektion som sprids från djur till människa. De vanligaste smittbärarna är små gnagare — framför allt möss och råttor — i både stadsmiljö och natur.
Smittvägar
Hantavirus kan överföras på flera sätt:
- Kontaktväg: direkt kontakt med avföring, urin eller andra biologiska rester från gnagare; även bett.
- Luftburen/pulveriserad väg: inandning av dammpartiklar i smutsiga eller gamla utrymmen där gnagare finns (särskilt farligt när avföring är torr).
- Vattenburen: konsumtion av förorenat, okokt vatten.
- Livsmedelsburen: intag av mat som inte är tillräckligt rengjord eller tillagad.
Viktigt
Viruset kan även överföras från mor till barn vid förlossning. Vid påvisad infektion under graviditet krävs alltid medicinsk uppföljning.
Själva gnagarna blir inte sjuka — de bär bara viruset. Därför går det inte att avgöra smittrisk genom att ”observera deras beteende”. Har man varit i kontakt med gnagare eller deras spår bör man alltid räkna med potentiell smitta.
Hos vissa personer med starkt immunförsvar kan infektionen leda till symtomlöst bärarskap, inte till utvecklad sjukdom. Sådana personer smittar inte andra människor, med undantag för överföring under graviditet.
Riskfaktorer
Sannolikheten för att utveckla HFRS ökar vid:
- aktivt utomhusliv;
- arbete som innebär kontakt med gnagare eller smuts (jordbrukare, städare, avloppsarbetare m.fl.);
- kroniska sjukdomar;
- bristande skydd vid arbete i dammiga eller förorenade lokaler;
- frekventa vistelser i naturen;
- boende i endemiska områden med mycket gnagare;
- konsumtion av okokt vatten;
- bristande hygien vid hantering av livsmedel.
Den avgörande faktorn är kontakt med smittbärande gnagare eller deras avföring. Statistiskt sett drabbas unga män oftare än andra.
Klassificering av HFRS
HFRS delas in efter två kriterier:
1. Sjukdomsform
- Akut form (vanligast)
- Bärarskap (ovanligt)
2. Svårighetsgrad
- Lindrig form: inga blödningar, sparsam hudblödning, lätt blodtrycksfall, inga njurkomplikationer.
- Måttlig form: mindre blodtrycksfall, måttlig minskning av urinmängd (oliguri), lättare näsblödningar, eventuella komplikationer.
- Svår form: uttalade blödningar, kraftigt blodtrycksfall, livshotande komplikationer, risk för dödsfall.
Majoriteten av patienterna har måttlig eller svår form, vilket gör sjukdomen potentiellt farlig i alla fall.
Symtom
Symtomen beror på hur mycket kroppen hunnit påverkas, men huvudmönstret är liknande hos alla patienter.
De vanligaste symtomen är:
- huvudvärk och yrsel;
- hög feber (38–40 °C);
- kraftig trötthet, muskel- och ledvärk;
- tecken på njurpåverkan;
- mag-tarmbesvär;
- blodtrycksfall och cirkulationspåverkan;
- andningssvårigheter.
Sjukdomsförlopp
- Akut fas (5–12 dagar): snabbt insjuknande, feber, smärta, allmänpåverkan.
- Högriskfas:
- hemorragiskt utslag (röda fläckar på huden),
- minskad urinproduktion (oliguri), i allvarliga fall total anuri,
- blödningar i mag-tarmkanalen,
- blodtrycksfall och bradykardi,
- illamående, kräkningar, andningsbesvär.
- Återhämtningsfas (ca dag 13–15):
- urinmängden ökar (poliuri),
- blodtrycket normaliseras,
- svullnader minskar,
- allmäntillståndet förbättras.
Komplikationer
Komplikationer förekommer hos nästan hälften av alla patienter, bland annat:
- DIC-syndrom (blodet förlorar förmågan att koagulera normalt);
- omfattande blödningar;
- akut andningssvikt, lungödem;
- terminal njursvikt;
- njurruptur;
- infektiös-toxisk chock;
- akut hjärtsvikt.
Vid komplikationer krävs omedelbar sjukhusvård och intensiv behandling.
Diagnos
Diagnostik utförs av infektionsläkare och inkluderar:
- patientintervju och sjukdomshistoria;
- blodprov (allmänt och biokemiskt);
- urinanalys;
- PCR-test;
- serologiska tester.
Instrumentella undersökningar används för att bedöma skador på organ:
- lungröntgen;
- ultraljud av njurar och bukorgan;
- EKG och hjärtultraljud.
Sjukdomen måste också skiljas från influensa, tyfoidfeber och andra infektioner med liknande symtom.
Behandling
Behandlingen sker i hemmet eller på sjukhus beroende på svårighetsgrad.
Rekommenderade åtgärder:
- sängläge;
- korrekt vätskebalans;
- antioxidant- och avgiftningsbehandling;
- vitaminer;
- glukokortikoider vid uttalad inflammation;
- läkemedel som påverkar blodets koagulation vid risk för blödningar eller blodproppar;
- eleuterokocktinktur för att stabilisera blodtryck och kärltonus (vid behov).
Återhämtningstiden är individuell.
Prognos
Prognosen är alltid allvarlig men vid lindriga och måttliga former är chansen till fullständig återhämtning god. Vid svåra former, särskilt med komplikationer, krävs sjukhusvård och ibland intensivvård. Dödsfall är möjliga.
Förebyggande
Förebyggande åtgärder inkluderar:
- skyddsutrustning vid arbete i smutsiga eller dammiga miljöer;
- noggrann livsmedelshygien;
- drick bara kokt eller kontrollerat vatten;
- noggrann rengöring av riskområden;
- om symtom uppstår – sök vård omedelbart;
- vaccination kan förekomma i vissa regioner, men är inte rutinmässigt.
Vanliga frågor
Hur lång är inkubationstiden?
Inkubationstiden är 5–50 dagar, i genomsnitt omkring två veckor. De första symtomen kan vara otydliga, vilket gör att sjukdomsstarten ibland verkar senare än den är.
Kan man smittas av en annan person?
Normalt nej. HFRS sprids nästan alltid från gnagare. Människor smittar i princip inte varandra, förutom vid graviditet.
Vilka läkare behandlar HFRS?
Vuxna behandlas av infektionsläkare eller allmänläkare. Barn behandlas av barnläkare. Vid komplikationer kopplas även andra specialister in, som kardiologer, hematologer eller lungläkare.
Hur lång tid tar behandlingen?
Behandling och återhämtning tar vanligtvis 10 dagar till 1 månad, ibland längre om komplikationer uppstår. I vissa fall kan rehabiliteringen ta månader eller år.
Måste man läggas in på sjukhus?
Det beror på svårighetsgrad:
- lindrig form behandlas oftast hemma;
- måttlig form — både hemvård och sjukhusvård kan vara aktuellt;
- svår form — alltid sjukhus och oftast infektionsklinik.
Kan sjukdomen gå över av sig själv?
Nej. HFRS kan inte ”läka ut” utan risk. Utan medicinsk behandling är sannolikheten för komplikationer mycket hög. Behandlingen måste styras av läkare.
