Hepatit G är en akut eller kronisk virusinfektion som leder till skador på leverceller och det hepatobiliära systemet. Sjukdomen anses vara relativt ny – den beskrevs för första gången för mindre än hundra år sedan. Enligt statistiken är ungefär var sjätte person i världen bärare av viruset. Eftersom många former av infektionen utvecklas utan tydliga symtom, är många smittade inte ens medvetna om att de är sjuka. Hepatit G är mindre aggressiv än hepatit B och C, men kan ändå ge systemiska komplikationer och förekomma tillsammans med andra typer av hepatit.
Diagnos och behandling hanteras av infektionsläkare och hepatologer (gastroenterologer). Akuta former av sjukdomen behandlas vanligtvis inneliggande på sjukhus.
Orsaker till sjukdomen
Hepatit G orsakas av ett hepatotropt virus som angriper levern. Viruset tränger in i levercellerna och använder kroppens egna resurser för att föröka sig. Det kan orsaka omfattande skador i levervävnaden, vilket gör det potentiellt farligare än vissa andra virus inom samma grupp.
Smittvägar och patogenes
Infektion sker främst via:
- parenteral smitta (genom blod) – den vanligaste smittvägen
- sexuell kontakt
- överföring från mor till barn vid förlossning
Den parenterala smittvägen är den mest betydande. Smitta uppstår ofta vid delning av sprutor och nålar, framför allt i samband med intravenöst narkotikabruk.
Sexuell smitta förekommer, men är mindre vanlig.
Fall av smitta vid förlossning finns dokumenterade – barnet kan infekteras när det passerar genom förlossningskanalen.
HGV-virus (hepatit G-virus) ger ofta inga tydliga symtom. Därför kan många bära viruset i åratal utan att veta om det.
Riskfaktorer
Vissa grupper har högre risk att smittas av hepatit G:
- sjukvårdspersonal som ofta hanterar blod och kroppsvätskor
- personer med HIV eller AIDS
- intravenöst narkotikabruk
- personer med oskyddade sexuella kontakter eller många sexpartners
- personer som genomgått blodtransfusioner eller organtransplantationer
Smittan överförs via blod, men risken påverkas av många individuella faktorer.
Former och klassificering
Hepatit G delas in efter sjukdomsförlopp:
- Akut form – symtomen utvecklas snabbt och är tydliga.
- Kronisk form – utvecklas långsammare och kan vara nästan symtomfri.
Vissa personer är virus bärare utan tecken på inflammation.
När sjukdomen utvecklas snabbt och aggressivt talar man om en fulminant (blixtsnabb) form.
Infektionen delas även in efter symtomens karaktär:
- Anikterisk form (utan gulsot) – vanligast, ofta helt symtomfri.
- Ikterisk form (med gulsot) – huden och ögonvitorna blir gula.
I cirka 40 % av fallen förekommer blandinfektion, där hepatit G uppträder tillsammans med andra hepatitvirus. Monoinfektion (endast hepatit G) är lättare att behandla.
Symtom
Hepatit G kan länge vara helt utan symtom. När symtom förekommer börjar de ofta med allmänna tecken på virusinfektion:
- trötthet och svaghet
- sömnighet
- huvudvärk
- feber upp till 38–39 °C
- värk i leder och muskler
- allmän sjukdomskänsla
Därefter tillkommer symtom från mag–tarmkanalen:
- illamående
- bitter smak i munnen
- ibland kräkningar
- gasbildning och uppblåsthet
- matsmältningsbesvär
- rapningar
Smärta och tyngdkänsla i höger övre delen av buken är vanligt och tyder på inflammation i levern. Om gallblåsan också påverkas kan smärtan bli skarp och intensiv.
Vid mer uttalade former kan följande symtom uppstå:
- kärlspindlar (tunna synliga blodkärl)
- tendens till blödningar
- kraftig klåda
- hudreaktioner som liknar nässelfeber
Möjliga komplikationer
Hepatit G kan ge allvarliga följder, särskilt om sjukdomen pågår länge utan diagnos:
- kronisk gallblåseinflammation, gallstas och gallstenar
- förstorad lever och risk för leverinsufficiens
- förstorad mjälte – i sällsynta fall risk för ruptur
- blödningar på grund av bristande produktion av koagulationsfaktorer
- leverencefalopati, en allvarlig påverkan på centrala nervsystemet
- risk för sekundära bakterieinfektioner och sepsis
Det enda säkra sättet att undvika komplikationer är tidig diagnos och behandling.
Diagnos
Utredning av hepatit G görs av infektionsläkare, hepatologer eller gastroenterologer.
Diagnosen ställs med hjälp av:
- samtal och anamnes
- blodprov: biokemi, blodstatus
- urinprov
- ELISA, PCR och andra immunologiska tester för att hitta antikroppar och virusets RNA
- leverbiopsi vid behov för att bekräfta diagnosen
Behandling
Behandling sker vanligtvis på sjukhus.
Patienten ordineras:
- skonsam kost
- interferonbaserad antiviral behandling
- vid behov även:
- sorbenter
- enzymer
- galla drivande läkemedel
- vitaminer
- vätskeersättning
- symptomlindrande behandling vid behov
Behandlingen ska alltid övervakas av läkare.
Prognos
Om komplikationer saknas är prognosen god. Många patienter återhämtar sig helt utan följdsjukdomar. Livshotande komplikationer är ovanliga, men utvecklas lättare om behandlingen skjuts upp.
Förebyggande åtgärder
Det finns ännu inget vaccin mot hepatit G.
Rekommenderade förebyggande åtgärder:
- undvika narkotika och delning av sprutor
- undvika kontakt med andras blod och kroppsvätskor
- ha skyddat sex och färre tillfälliga partners
Vaccinforskning pågår, men ingen lösning finns ännu.
Vanliga frågor
Kan man smittas via handslag eller kyssar?
Nej, hepatit G smittar främst via blod. Smitta via kyssar är endast teoretiskt möjlig om någon har blödande tandkött eller öppna sår i munnen. Handslag är helt säkra.
Kan man låta bli att behandla hepatit G?
Nej. Behandling är obligatorisk. Undersökning rekommenderas även för sexuella partners och familjemedlemmar.
Måste man läggas in på sjukhus?
Ja, behandling sker vanligen på sjukhus för att garantera säkerhet och effektiv vård.
Hur lång tid tar behandlingen?
Den aktiva behandlingsperioden varar oftast några veckor. Rehabiliteringen tar ytterligare 2–4 månader.
Vilka läkare behandlar hepatit G?
Främst hepatologer. Vid behov även gastroenterologer eller infektionsläkare.
