Vattkoppor är en akut infektionssjukdom som hör till gruppen antropozooner – den drabbar enbart människor, som samtidigt utgör huvudreservoar och smittkälla. I typiska fall yttrar sig sjukdomen som en akut exantem med vesikulöst hudutslag som kan täcka stora delar av kroppen och även engagera slemhinnor (framför allt i munhålan).
Vattkoppor betraktas ofta som en barnsjukdom, men är inte enbart pediatrisk: enligt statistik saknar nästan 10 % av den vuxna befolkningen ett stabilt immunitetsskydd mot vattkoppor (p.g.a. immunstatus och att man inte haft sjukdomen tidigare). Dessa personer tillhör en riskgrupp. Utredning och behandling sköts av infektionsläkare och barnläkare/ allmänläkare.
Orsaker till sjukdomen
Vattkoppor är en antropozoon – smittbärare är endast människor. Sjukdomen orsakas av att varicella -virus tränger in i kroppen. Eftersom smittsamheten är mycket hög insjuknar i praktiken alla som kommer i kontakt med en smittsam person. Det finns dock vissa nyanser att beakta.
Patogenes
Orsaken till vattkoppor är varicella-zostervirus (VZV), ett herpesvirus av typ 3. Det är mycket smittsamt. Vid kontakt med en smittsam person – oavsett ålder – är risken för insjuknande nära 100 %. Skyddade är endast vaccineradeindivider samt personer som haft sjukdomen (immuniteten är i regel livslång och stabil).
Smittspridningen sker främst via aerosol/ droppsmitta. Med andra ord räcker det att vistas en tid i närheten av den sjuke. Vid direkt fysisk kontakt med den smittade eller dennes föremål kan inkubationen bli ännu kortare.
Inkubationstiden anges här som från några timmar till 2–5 dygn, i genomsnitt omkring 3 dagar. Eftersom huvudsaklig smittväg är luftburen koloniseras först luftvägarna, därefter lymfsystemet – via lymfan sprids virus i kroppen. I klassiska fall drabbas hudens yttre och mellersta lager. Sjukdomen kan dock förlöpa atypiskt, vilket är betydligt farligare.
Viktigt!
Virus har benägenhet till persistens (långvarigt, ibland tyst förlopp). Risken för ogynnsamt utfall ökar när smittan sker i vuxen ålder. Persisterande infektion kan senare ge bältros (herpes zoster) – inte livshotande, men mycket plågsamt och starkt livskvalitets nedsättande.
Barn drabbas oftare, men vuxna kan insjukna om de inte haft vattkoppor tidigare. Hos vuxna är risken för komplikationer mångdubbelt högre p.g.a. kroppens och immunförsvarets reaktionssätt och lägre anpassningsförmåga.
Riskfaktorer för vattkoppor
Riskerna är i hög grad åldersrelaterade. De flesta kommer i kontakt med vattkoppor under de första levnadsåren. Huvudgruppen utgörs av barn < 5 år; ytterligare 10–15 % insjuknar före 15 års ålder. I sena tonåren och vuxen ålder saknar omkring 10 % fortfarande tillräcklig immunitet. I vissa länder är andelen högre tack vare väl utbyggd prevention och vaccination.
Om man inte haft vattkoppor i tidig ålder ökar risken vid:
- Arbete med barn: förskolor, skolor, vårdcentraler, sjukhus m.m.
- Yngre släktingar i omgivningen – även ett ”oskyldigt” besök kan leda till smitta.
- Långvarig vistelse i trånga offentliga miljöer.
Personer som inte haft vattkoppor och tillhör riskgrupp bör följa förebyggande råd extra noggrant: använda personligt skydd och vaccinera sig om möjligt. Massvaccination är ännu inte allmänt införd i vissa länder; tillgång och kostnad varierar.
Klassificering och former
Klassiskt skiljer man mellan typisk och atypisk vattkoppor:
- Typisk form – klassiska symtom.
- Atypiska former:
- Pustulös: i stället för vesikler bildas pustler med var; ofta sekundär bakteriell infektion (t.ex. stafylokocker).
- Rudimentär: allmäntillståndet relativt gott, rodnade ringformade utslag.
- Hemorragisk: vesiklerna fylls med blod, allmänt mer uttalade symtom och svårare förlopp.
- Bullös: stora vesikler, mer uttalad allmänpåverkan än vid klassisk form.
- Abortiv: klassisk men mycket snabb sjukdomsprocess med snabbt tillfrisknande (några dagar).
- Gangrenös: hos svaga patienter/ barn med immundefekter; nekros dominerar, risk för sepsis.
- Generaliserad: engagemang av inre organ utöver hud – potentiellt farlig.
Sjukdomsfaser
- Prodromalstadiet – milda intoxikationssymtom; febern stiger.
- Högfasen – utslagen debuterar; mest typisk klinik.
- Konvalescens – regress av symtom.
Svårighetsgrad
- Lindrig – vanligast.
- Medelsvår – högre feber, mer symtom och starkare allmänreaktion.
- Svår – hög feber, hemorragiskt utslag, ofta inre organ och slemhinnor engagerade.
Symtom
Sjukdomen startar oftast akut. Från fullt välbefinnande stiger kroppstemperaturen – vanligen upp mot cirka 39 °C(eller något lägre). Tidiga tecken: feber, allmän sjukdomskänsla, svaghet, sömnighet, huvudvärk m.m. Därefter utvecklas utslag inom ett dygn eller mindre.
Utslagen är små, rödlätta och sprids gradvis: först hårbotten, området bakom öronen, ansiktet, därefter hela kroppen.
Klassiskt ses en evolution: makula → papula → vesikel (blåsa). Vesiklerna brister lätt. Vid mekanisk skada kan grova ärr uppstå.
Utslagen försvinner först när sjukdomsprocessen klingar av. Restförändringar kan kvarstå en tid efter tillfrisknande. Återhämtningen tar oftast upp till en vecka.
Atypiska former kan avvika: vid hemorragisk form fylls blåsor med blod; vid gangrenös ses nekroser etc. Det finns även asymtomatisk varicella.
Observera!
Läkarbedömning är alltid nödvändig. Egenbehandling av vattkoppor är olämplig och riskabel.
Möjliga komplikationer
Komplikationer ses framför allt hos vuxna och påverkas av behandlingens kvalitet, strategi, hälsostatus och immunförsvar. Möjliga följdsjukdomar:
- Nefriter (njurengagemang).
- Meningit och andra CNS-störningar.
- Luftvägskomplikationer.
- Virala keratiter (ögonengagemang).
Vidare kan abscesser, flegmon, pneumoni och sepsis uppträda (särskilt vid nekrotiserande form). Hos män förekommer impotens och infertilitet. Under graviditet kan varicella ge fosterpåverkan eller missfall. Behandling sker då endast på sjukhus. Även ”vanliga” vattkoppor kan vara farliga i fel sammanhang.
Hos barn är följder sällsynta.
Diagnostik
Diagnosen ställs av allmänläkare/ barnläkare. I typiska fall är utredningen okomplicerad och omfattar:
- Anamnes och klinisk bedömning.
- Inspektion av utslagen.
- Blodprov (allmänt och biokemiskt).
- Urinprov.
- Serologi (t.ex. ELISA) för fynd av virusspår/ antikroppar.
Behandling
Vattkoppor behandlas polikliniskt eller inneliggande. Under den akuta fasen (cirka en vecka) isolerar man den sjuke från mottagliga personer. Läkemedel som kan bli aktuella:
- Antivirala medel.
- Antihistaminer.
- Lokala antiseptika.
- Kombinationspreparat (t.ex. med zink).
Vid sekundär bakteriell infektion ges antibiotika.
Prognos
Prognosen är god. Trots hög smittsamhet tillfrisknar barn nästan alltid. Hos vuxna finns ökad komplikationsrisk – sjukhusvård kan behövas.
Förebyggande
Prevention innefattar undvikande av kontakt med sjuka samt vaccination. Vaccin ges inte överallt i massprogram. Vid första tecken på sjukdom handlar preventionen om att förebygga sekundära problem – sök vård omgående.
Vanliga frågor
Hur länge varar vattkoppor?
Beror på immunrespons, hälsa, ålder, sjukdomsform, behandling och tidpunkt för insats. I genomsnitt 4–7 dagar till full återhämtning; ibland längre, sällan kortare.
Kan man få vattkoppor två gånger?
Efter genomgången sjukdom utvecklas i regel stabil immunitet. Återinsjuknande är mycket ovanligt; ofta visar det sig vara annan sjukdom.
Kan vattkoppor gå över av sig själv?
Det beror på kliniken. Hos barn går det ofta bra, men hos vuxna är utebliven behandling förenad med betydande risker. Räkna inte med spontan utläkning.
Vem behöver sjukhusvård?
Riktlinjer rekommenderar inläggning vid medelsvår–svår sjukdom, för gravida och äldre. Övriga fall bedöms individuellt av läkare.
Vilken läkare ska man vända sig till?
Vid misstänkta vattkoppor: barnläkare (för barn) eller allmänläkare (för vuxna).
