Glandulär endometriehyperplasi är en onormal förtjockning av livmoderslemhinnan som kännetecknas av uttalade förändringar i körtlarna och stroman. Vid denna typ av hyperplastisk process börjar körtelvävnaden dominera över stroman, trots att den normalt utgör mindre än hälften av endometriet.
Hos kvinnor i fertil ålder kan tillståndet leda till nedsatt fertilitet, och i perimenopausal ålder utgör det en riskfaktor för utveckling av livmodercancer. Diagnosen fastställs baserat på symtom och omfattande undersökning, men ett definitivt besked ges först efter histologisk analys av endometrieprover. Med rätt behandling är prognosen i de flesta fall god, och patienten kan behålla sin vanliga livsstil.
Orsaker till glandulär endometriehyperplasi
Eftersom livmodern är ett hormonberoende organ spelar störningar i det endokrina systemet en central roll i sjukdomsutvecklingen. Den vanligaste orsaken är hyperöstrogenism, det vill säga förhöjda nivåer av östrogen i blodet — relativt eller absolut.
Riskfaktorer
Hyperplasi kan vara ett självständigt tillstånd eller uppstå i samband med andra gynekologiska eller somatiska sjukdomar. Faktorer som ökar risken för glandulär endometriehyperplasi:
- övervikt (fettvävnad omvandlar androgener till östrogener)
- kronisk anovulation vid perimenopaus eller polycystiskt ovariesyndrom
- tidigare endometrit eller endometrios
- upprepade skrapningar av livmoderhålan
- gynekologiska operationer
- hormonell stimulering av endometriet
- hormonberoende tumörer i äggstockarna
Kvinnor med diabetes, sköldkörtel- eller binjuresjukdomar samt leversjukdomar har också ökad risk.
Tidigt insatt menstruation och sent klimakterium, liksom frånvaro av graviditeter och förlossningar, är ytterligare riskfaktorer.
Klassificering
Världshälsoorganisationen (WHO) använder en tvådelad klassificering som baseras på förekomst av atypiska celler:
- Glandulär hyperplasi utan atypi – inga atypiska celler, låg risk för malign utveckling
- Atypisk hyperplasi – uttalad cellförändring, hög risk för övergång till cancer
Enligt histologiskt mönster delas tillståndet in i:
- enkel glandulär hyperplasi – strukturen bibehålls, men cystiska hålrum kan uppstå
- glandulär-stromal hyperplasi – förändringar i både körtlar och stroma
- komplex hyperplasi – täta grupper av förändrade körtelceller
Spridningen kan vara diffus eller fokal, och graden klassas som lindrig, måttlig eller svår.
Viktigt: Den mest riskfyllda formen är atypisk glandulär-cystisk hyperplasi — i ungefär vart tredje fall utvecklas den till malign cancer.
Symtom
I vissa fall är tillståndet asymtomatiskt, men oftast förekommer menstruationsrubbningar:
- för långa (över 35 dagar) eller för korta (under 22 dagar) cykler
- menorragi – rikliga menstruationer som pågår längre än 7 dagar
- metrorragi – oregelbundna blödningar mellan menstruationerna
- amenorré – avsaknad av menstruation i sex månader eller längre
Vid metabola störningar upplever många kvinnor:
- högt blodtryck
- snabb viktuppgång
- sömnstörningar
- minskad arbetsförmåga
- återkommande törst
- humörsvängningar
Vid förhöjda nivåer av androgener kan hirsutism uppträda — ökad hårväxt på områden som normalt inte är hårbevuxna hos kvinnor (ansikte, bröst, rygg, runt bröstvårtor och navel).
Möjliga komplikationer
Den allvarligaste komplikationen är malignifiering, det vill säga utveckling av adenokarcinom i livmodern. Risken beror på hur uttalade de atypiska cellförändringarna är och hur snabbt mutationerna utvecklas.
Viktigt: Regelbunden diagnostik är avgörande för att upptäcka riskformer i tid och förebygga cancerutveckling.
Andra komplikationer:
- infertilitet – orsakad av hormonstörningar och anovulation
- anemi – till följd av rikliga blödningar, med trötthet, yrsel och svimning
- risk för blockering av cervikalkanalen av förtjockad vävnad
- utveckling av sekundära infektioner i reproduktionsorganen
Diagnostik
Diagnosen baseras på:
Samtal och läkarundersökning
Läkaren frågar om:
- menstruationsmönster och avvikelser
- tidigare gynekologiska sjukdomar
- graviditeter, förlossningar och aborter
- infertilitetsproblem
- ärftliga faktorer
- hormonella störningar
- läkemedel, särskilt hormonpreparat
Undersökningsmetoder
- Ultraljud av bäckenorganen – bedömer endometrietjocklek, polyper och andra förändringar
- Skrapning (curettage) – prov skickas för mikroskopi
- Pipelle-biopsi – vävnadsprov via tunn kateter
- Hysteroskopi – endoskopisk undersökning av livmoderhålan
Kompletterande metoder: hysterosalpingografi, radioisotopdiagnostik.
Endelig diagnos ställs endast efter histologisk analys.
Hormonstatus (östrogen, progesteron, androgener m.m.) har också diagnostiskt värde.
Behandling
Behandlingen leds av gynekolog, ibland i samarbete med endokrinolog eller onkolog. Målen är:
- normalisering av hormonbalansen
- förebyggande av malignifiering
- återställning av regelbunden menstruation
Behandlingsplanen anpassas individuellt utifrån ålder, samtidig sjuklighet och histologiskt resultat.
Möjliga behandlingsmetoder:
- hormonella läkemedel eller p-piller i 3–6 månader
- växtbaserade icke-hormonella preparat
- hormonspiral (intrauterint system)
- läkemedel för viktminskning och korrigering av insulinresistens
- kostförändringar och ökad fysisk aktivitet vid övervikt
- kirurgi (skrapning eller hysterektomi) vid atypisk hyperplasi, kraftiga blödningar eller upprepade återfall
Behandling efter ålder
- Efter 40 år – främst konservativ behandling eftersom risken för cancer ännu är låg
- Efter 50 år (perimenopaus) – både medicinsk och kirurgisk behandling används
- Efter 60 år – kirurgi rekommenderas oftare p.g.a. höga cancerrelaterade risker
Prognos
Prognosen är bäst vid hyperplasi utan atypi — korrekt behandling leder oftast till normalisering av endometriet. Återfall förekommer hos cirka 6 %.
Vid atypisk form är behandlingseffektiviteten omkring 50 %, och patienten behöver regelbundna kontroller med biopsi och ultraljud.
Förebyggande
För att minska risken för hyperplasi rekommenderas:
- hälsosam livsstil
- normal vikt
- korrekt behandling av hormonella störningar
- uppmärksamhet på menstruationscykelns regelbundenhet
- tidigt läkarbesök vid symtom
Vanliga frågor
I vilken ålder uppträder endometriehyperplasi oftast?
Från 35–40 års ålder börjar äggstockarnas funktion gradvis minska, vilket ökar risken för hormonella störningar och hyperplastiska förändringar.
Är graviditet möjlig vid glandulär hyperplasi?
Ja, men hormonella störningar och förändringar i endometriet kan tillfälligt förhindra graviditet. Efter behandling blir de flesta kvinnor gravida på naturlig väg.
Hur länge ska man följas upp efter behandling?
Vid konservativ behandling görs uppföljande ultraljud och histologi efter 3 och 6 månader. Utskrivning sker efter två på varandra följande normala biopsiresultat.
