Mykoplasmainfektion hos kvinnor är en sjukdom som ofta återkommer och kan övergå i ett kroniskt förlopp. Infektionen orsakas av mikroorganismer i klassen Mollicutes, framför allt arter inom släktet Mycoplasma. Dessa är de minsta kända prokaryoterna och påvisas hos cirka var fjärde undersökt kvinna. Bland sexuellt överförbara infektioner är mykoplasma idag en av de vanligaste, före flera klassiska veneriska sjukdomar som gonorré och syfilis.
Det går inte att förutsäga exakt hur infektionen kommer att yttra sig. Den kan ge upphov till salpingit, adnexit, uretrit, vaginit, cervicit eller endometrit. Gemensamt för dessa tillstånd är smärta i nedre delen av buken, besvär vid urinering och ovanliga flytningar. Hos cirka 30 procent utvecklas inflammatoriska förändringar i livmoderhalsen. Därför är det viktigt att inte vänta. Vid de första misstänkta symtomen bör man kontakta en gynekolog.
Orsaker till mykoplasmainfektion hos kvinnor
Namnet Mollicutes betyder ”mjuk hud” och beskriver en av de mest karakteristiska egenskaperna hos mykoplasmer: de saknar en rigid cellvägg. Ytan är flexibel och tredimensionellt organiserad, vilket gör mikroorganismerna motståndskraftiga både kemiskt och fysiskt. Detta bidrar till infektionens långdragna och ihållande karaktär.
Mykoplasmer liknar både virus och bakterier. De är mycket små men innehåller både DNA och RNA och kan föröka sig i cellfria näringslösningar genom binär delning. Dessutom är de polymorfa: de kan växla mellan ovala, trådformiga, stjärnformade och knopplande strukturer.
Tre arter är särskilt relevanta för kvinnors hälsa:
- Mycoplasma genitalium – infekterar urin- och könsorganen och orsakar inflammation.
- Mycoplasma hominis – kan orsaka mykoplasmainfektion och bidra till bakteriell vaginos.
- Mycoplasma pneumoniae – ansvarig för luftvägsinfektioner, men kan i vissa fall även påverka andra organsystem.
Smitta sker oftast genom oskyddat vaginalt eller oralt samlag. Det finns även beskrivna fall av smitta via handdukar eller toalettstolar, även om detta är mindre vanligt. Under graviditet och förlossning kan infektionen överföras från mor till barn.
I många fall samexisterar mykoplasmer utan att ge symtom. Detta kallas bärarskap, och kvinnan märker då inget av infektionen.
Observera!
Mykoplasmainfektion förekommer ofta tillsammans med andra sexuellt överförbara sjukdomar som gonorré, trichomonas, candidos, klamydia och genital herpes. Mykoplasmer fungerar dessutom som synergister, vilket innebär att de kan underlätta etableringen eller öka aktiviteten hos andra patogener.
Riskfaktorer
Sannolikheten för infektion ökar vid:
- graviditet,
- frekvent eller kraftig nedkylning,
- kroniska bakteriella eller virala infektioner,
- rubbningar i vaginalt pH (för surt eller för basiskt),
- vaginal dysbios med brist på laktobaciller,
- nedsatt immunförsvar.
Dessa faktorer bidrar både till smitta och till aktivering av tidigare vilande mykoplasmer.
Patogenes
Efter att ha tagit sig in i urogenitalområdet fäster mikroorganismerna vid epitelcellerna med hjälp av speciella fästorganeller. Vid bärarskap sker en typ av långsam överlevnad där bakteriernas metabolism och tillväxt minskar kraftigt.
Men infektionen kan också utvecklas akut och senare kroniskt. När immunförsvaret identifierar patogenerna skickas immunceller till infektionsområdet, vilket leder till vävnadsrodnad, svullnad och obehag. Så bildas ett inflammatoriskt fokus.
Klassifikation
Gynekologer använder främst två typer av klassifikationer:
Efter sjukdomsförlopp:
- ny/akut infektion,
- subakut eller låggradig infektion,
- kronisk infektion med växlande skov,
- asymtomatiskt bärarskap.
Efter lokalisering:
- uretrit – inflammation i urinröret,
- bartholinit – inflammation i Bartholins körtel,
- endometrit – inflammation i livmoderslemhinnan,
- vaginit – inflammation i vaginalslemhinnan,
- cervicit – inflammation i livmoderhalsen,
- salpingit – inflammation i äggledarna.
I allvarliga fall kan infektionen spridas till andra organ.
Symtom
I 9 av 10 fall uppträder symtom, men många kvinnor har en helt symtomfri infektion. Besvären utlöses ofta av faktorer som stress, nedkylning eller annan allvarlig sjukdom.
Typiska symtom är:
- rikliga variga eller serösa flytningar,
- smärtsamma samlag,
- klåda, irritation, tryckkänsla eller sveda i vagina,
- smärtsam urinering och täta trängningar,
- lätt förhöjd temperatur (upp till 38,5°),
- molande smärta i nedre buken som kan stråla mot ländryggen,
- uppblåsthet.
Vid obehandlad infektion övergår sjukdomen ofta i ett kroniskt förlopp med perioder av försämring.
Möjliga komplikationer
Mykoplasmer kan förändra sina ytproteiner snabbt, vilket gör det svårt för immunförsvaret att känna igen och bekämpa dem. De kan även utbyta antigen med värdorganismen, vilket ökar risken för autoimmuna reaktioner.
Den mest allvarliga komplikationen är dysplasi i livmoderslemhinnan, vilket är ett förstadium till cancer. Utan behandling kan detta leda till malign utveckling.
Diagnostik
Mykoplasma kan inte diagnosticeras i hemmet. Symtomen liknar många andra infektioner, därför är laboratoriediagnostik nödvändig.
Den mest tillförlitliga metoden är PCR-analys, där man med hög precision kan identifiera både närvaro och typ av mykoplasma. Provet tas som vaginalt/uretralt prov eller som blodprov.
Ultraljud används för att bedöma graden av inflammatoriska förändringar.
Behandling
De flesta kvinnor behandlas hemma enligt läkarens ordination. Kontrollbesök görs vanligtvis först efter avslutad behandling.
Frågan om behandling av asymtomatiskt bärarskap av Mycoplasma hominis är omdiskuterad. Oftast rekommenderar man ingen antibiotikabehandling om bakterien inte orsakar besvär — fokus ligger i stället på att återställa vaginalfloran.
Behandling krävs dock vid:
- påvisad Mycoplasma genitalium,
- tecken på inflammation,
- infertilitet,
- graviditetsplanering.
Mykoplasmer är okänsliga för penicilliner eftersom de saknar cellvägg. Effekt visas främst av:
- makrolider,
- tetracykliner.
Vid behov används fluorokinoloner eller ketolider.
Ytterligare behandling kan inkludera probiotika, immunmodulerande preparat samt lokal behandling. Även kvinnans partner ska behandlas samtidigt.
Prognos och förebyggande
Om behandlingen påbörjas i tid är prognosen mycket god. Vid komplikationer krävs längre vård, men slutresultatet är oftast positivt.
Förebyggande innefattar:
- skyddat sex med nya eller otestade partners,
- bevarande av en frisk vaginalflora,
- undvikande av lokala antiseptika utan läkares rekommendation.
Frågor och svar
Hur farligt är mykoplasma under graviditet?
Genitala mykoplasmer kan orsaka missfall, för tidig förlossning och infektioner i fosterhinnorna. Hos nyförlösta kvinnor kan infektionen bidra till efterförlossningskomplikationer och långvarig feber.
Kan man bli smittad av en katt?
Ja. Inte av Mycoplasma genitalium eller hominis, utan av Mycoplasma felis eller gateae. Dessa är vanligare hos djur men kan infektera människor med nedsatt immunförsvar.
Påverkar mykoplasma menstruationscykeln?
Ja. Särskilt vid endometrit kan cykeln bli oregelbunden och mellanblödningar förekomma. Infektionen kan även bidra till infertilitet.
Hur snabbt uppträder symtomen?
Inkubationstiden varierar från 5 dagar till 2 månader. Symtom uppstår när bakterierna börjar föröka sig aktivt, särskilt vid nedsatt immunförsvar.
