Kronisk parodontit är en sjukdom i vävnaderna runt tänderna och leder till en gradvis nedbrytning av tandens stödjevävnad. Detta orsakar att annars friska tänder blir rörliga och i värsta fall lossnar. Enligt statistiken är just den kroniska formen av parodontit den vanligaste orsaken till tandförlust hos personer i medelåldern och äldre. Sjukdomen ger ofta mild till måttlig smärta, blödande tandkött och förekommer ofta tillsammans med gingivit, en inflammatorisk process i tandköttet som kan ha infektiös, traumatisk eller annan bakgrund.
Tillståndet har i regel en bakteriell orsak, men även andra faktorer såsom hormonella förändringar, kroniska sjukdomar eller nedsatt immunförsvar kan bidra. Diagnos och behandling utförs av tandläkare eller parodontolog och innefattar både symtomlindring och behandling av den bakomliggande orsaken.
Orsaker till kronisk parodontit
Sjukdomen utvecklas när tandkött och andra vävnader som håller tanden på plats bryts ned. Det gäller exempelvis tandcement, parodontalligament och omgivande benvävnad. Den destruktiva processen uppstår vanligtvis vid infektion av tandköttet, ofta på grund av bakteriebeläggningar som får möjlighet att tränga in i vävnaden.
Utan korrekt och omfattande behandling fortsätter tillståndet att förvärras. Bedömning och övervakning av sjukdomens utveckling görs av tandläkare eller parodontolog. Parodontit kan ibland likna andra sjukdomar, som till exempel gingivit eller periapikal inflammation, vilket gör att en noggrann differentialdiagnos är nödvändig.
Patogenes
Orsakerna kan delas in i två huvudgrupper:
Lokala faktorer:
- Gingivit – akut eller kronisk inflammation i tandköttet.
- Karies – skador på tandens hårdvävnad som skapar ingångar för bakterier.
- Tandsten – en grogrund för bakterier som irriterar tandköttet.
- Felaktig bettställning – ojämn belastning kan leda till överbelastning av tandköttet.
- Bruxism – tandgnissling som överbelastar tand och stödjevävnad.
- Tandtrauma – skador på tand eller tandkött.
Allmänna faktorer (riskfaktorer):
Inte alla drabbas av parodontit trots att de har vissa predisponerande tillstånd, men risken ökar vid:
- Sjukdomar i mag–tarmkanalen.
- Endokrina sjukdomar, t.ex. diabetes eller sköldkörtelrubbningar.
- Hormonella förändringar under graviditet, pubertet eller klimakteriet.
- Autoimmuna och allergiska tillstånd.
- Vitamin- och mineralbrist.
- Exponering för toxiner eller strålning.
Sjukdomen är betydligt vanligare bland personer över 50–60 år, där den förekommer i upp till 95–98% av fallen.
Klassificering och stadier
Efter omfattning:
- Lokal kronisk parodontit – påverkar en eller flera specifika tänder.
- Generaliserad kronisk parodontit – omfattar stora delar av munhålan, ofta kopplat till allmänna hälsotillstånd.
Efter sjukdomsfas:
- Akut skov – tydliga symtom.
- Remission – lugnare fas med färre besvär.
Efter svårighetsgrad:
- Initial fas – få symtom, inga tydliga vävnadsförluster.
- Lätt parodontit – små parodontala fickor, lätt vävnadsnedbrytning.
- Måttlig parodontit – märkbar vävnadsnedbrytning och tandrörlighet.
- Svår parodontit – djupa fickor, omfattande vävnadsförluster, tänder kan lossna spontant.
Symtom på kronisk parodontit
Under lugnare perioder:
- Lätt värk i tandkött och tänder.
- Dålig andedräkt.
- Läckage av serös eller varig vätska från tandköttsfickor.
- Obekvämlighet vid tuggning.
Vid skov:
- Smärta i tandköttet – från mild till intensiv.
- Uttalad dålig andedräkt.
- Klåda eller pulserande känsla i tandköttet.
- Svullnad och rodnad.
- Kraftig blödning vid tandborstning eller måltid.
- Feber, trötthet, huvudvärk och andra tecken på infektion.
- Tandrörlighet, som utvärderas i grader från 0 till 3.
Utan behandling kan tänderna bli så rörliga att de faller ut spontant.
Möjliga komplikationer
- Tandförlust – en eller flera tänder.
- Nedbrytning av käkbenet, vilket försvårar framtida protetiska behandlingar.
- Ökad risk för karies och andra munhålssjukdomar.
- Psykologiska besvär på grund av lukt, estetik och funktionella problem.
Diagnostik
Diagnosen ställs av tandläkare eller parodontolog och innefattar:
- Klinisk undersökning av munhålan.
- Röntgenundersökningar: intraoral röntgen eller panoramabild (OPG).
- Laboratorietester för att identifiera inflammation och eventuella infektioner.
Diagnosen bekräftas genom en kombination av kliniska fynd och bilddiagnostik.
Behandling av kronisk parodontit
Behandlingen anpassas efter sjukdomens stadium och inkluderar:
Etiologisk behandling:
- Avlägsnande av tandsten och bakteriebeläggningar.
- Behandling av karies.
- Justering av hormonella eller systemiska sjukdomar som bidrar till inflammationen.
Kirurgiska och mekaniska åtgärder:
- Skalning och rotplaning – djuprengöring av tandytor.
- Skenor (splinting) vid tandrörlighet för att stabilisera tänderna.
- Dränering av abscesser om varbildning förekommer.
- Lambåkirurgi för att behandla djupa fickor.
Symtomatisk behandling:
- Antiinflammatoriska läkemedel.
- Smärtstillande vid behov.
Viktigt är att symtombehandling aldrig ersätter grundbehandling. Utan att eliminera själva orsaken återkommer besvären snabbt.
Prognos och förebyggande
På tidiga stadier kan sjukdomen bromsas eller helt kontrolleras. Vid avancerad parodontit är prognosen mer försiktig – ibland måste tänder avlägsnas och ersättas med proteser eller implantat.
Förebyggande åtgärder:
- Noggrann daglig munhygien.
- Regelbundna tandläkarbesök var 3–6 månad.
- Behandling av systemiska sjukdomar som påverkar parodontiet.
- Professionell rengöring för att undvika att matrester och bakterier ansamlas.
Vanliga frågor
Leder parodontit alltid till tandförlust?
Inte alltid. Med rätt behandling kan sjukdomens utveckling bromsas avsevärt. Utan behandling är tandförlust dock mycket sannolik.
Kan man behandla parodontit själv?
Nej. Man kan lindra symtom temporärt, men sjukdomen kräver professionell behandling.
Vilken specialist ska man kontakta?
I första hand en tandläkare. Vid behov remitteras patienten till en parodontolog.
Hur lång tid tar behandlingen?
Det beror på sjukdomens omfattning. Ofta krävs flera månader. Vid svåra former kan långvarig uppföljning behövas.
