Vaginit (kolpit) är en akut eller kronisk inflammatorisk process i den inre beklädnaden, dvs. slemhinnan i vagina. Tillståndet har i huvudsak infektiös natur; mer sällan utvecklas det på bakgrund av autoimmuna störningar eller endokrin patologi. Inte sällan ses kombinerade former, där flera mekanismer samverkar.
Sjukdomen åtföljs av många symtom: obehag, klåda, sveda, flytningar samt tecken på allmän intoxikation kan följa kvinnan under hela sjukdomsförloppet. Den kroniska varianten kan vara långdragen – ibland i åratal. Diagnos och behandling av vaginit sköts av gynekolog/obstetriker-gynekolog. Både lokal och systemisk läkemedelsbehandling kan behövas.
Orsaker till vaginit
Grunden för vaginit är infektionsutlösta inflammatoriska processer, i första hand bakteriella och svamprelaterade. I vissa fall rör det sig om blandinfektioner, där flera bakterietyper och svamp samverkar, samtidigt som allergiska och endokrina faktorer förvärrar bilden.
Sådana former kräver särskild uppmärksamhet och kan vara mer svårbehandlade, vilket ofta fordrar mer tid och resurser för effektiv terapi. Enligt våra uppskattningar och studier drabbar inflammatoriska processer i vagina upp till 60 % av kvinnorna någon gång i livet – oftast mildare former.
Främst insjuknar kvinnor i fertil ålder (18–45/50 år), mer sällan äldre kvinnor och ännu mer sällan yngre flickor.
Att fastställa den exakta orsaken är gynekologens uppgift; valet och effekten av behandlingen beror i hög grad på utläsaren (agens) eller annan bakomliggande faktor.
Patogenes (sjukdomsmekanismer)
Vaginalslemhinnans inflammation är i huvudsak infektiös, oftast bakteriell. Orsaker till akut eller kronisk inflammation kan vara opportunistiska mikroorganismer, bl.a.:
- Klebsiella
- Stafylokocker av olika typer
- Streptokocker (bl.a. beta-hemolytiska)
- Escherichia coli
- Svamp, särskilt Candida-arter
– och andra.
Vaginit kan även uppstå av icke-infektiösa orsaker: endokrina rubbningar (hormonell obalans) eller avvikande immunreaktioner (autoimmunitet). Dessa är dock mindre vanliga. I majoriteten av fall är inflammationen infektiös, medan övriga faktorer fungerar som försvårande och kan förstärka sjukdomens svårighetsgrad.
Riskfaktorer
Riskfaktorer är sådant som ökar sannolikheten för att vaginit uppstår, eller förvärrar ett redan pågående tillstånd:
- Aktivt sexliv med flera partners (ökar risken för överföring av sexuellt överförbara agens och specifik flora).
- Hormonell obalans oavsett orsak (t.ex. sänkt östrogenproduktion med andra samtidiga symtom).
- Fertil ålder (vanligast 18–45/50 år, men undantag förekommer).
- Hormonterapi (t.ex. p-piller), särskilt långvarig och utan läkarordination.
- Användning av antiinflammatoriska läkemedel.
- Störd vaginal mikroflora (dysbios).
- Infektioner i vulva, uterus eller andra delar av reproduktionssystemet.
- Frequenta förkylningar och generellt/ lokalt nedsatt immunitet.
- Underkläder av syntetmaterial och trånga kläder.
- Överdriven eller bristande intimhygien.
- Hygienprodukter av låg kvalitet (bindor/tamponger), samt starka hushållskemikalier med doftämnen.
- Intrauterint preventivmedel (spiral).
Många riskfaktorer kan korrigeras – vissa på egen hand, andra kräver professionell vård.
Klassificering och typer
Efter förlopp (tidsmässigt)
- Akut: tydlig klinik med många symtom; livskvaliteten påverkas och risken för komplikationer ökar. Akut vaginit kan ofta botas helt.
- Subakut: mindre uttalad symtombild och lägre intensitet; även denna form kan läka ut.
- Kronisk: ibland få symtom förutom obehag och flytningar; kan blossa upp när som helst och pågå i åratal. Full bot är ovanlig men långvarig remission är möjlig med korrekt behandling.
Efter morfologi (slemhinnebild)
- Serös vaginit: ödem och lokal inflammation utan varbildning eller bestående slemhinneförändringar.
- Purulent (varig) vaginit: nekrotiserande inflammation med var/ blod och risk för spridning till omgivande vävnader och komplikationer.
- Blandad (serös-purulent).
- Atrofisk vaginit: slemhinneatrofi och förtunning. (Vid uttalad atrof i ökar risken för bl.a. malignitet och andra komplikationer.)
Efter etiologi (orsak)
- Infektiös respektive icke-infektiös (t.ex. endokrin bakgrund, postmenopausal vaginit, autoimmun).
- Specifik infektiös vaginit: pga. sexuellt överförbara agens.
- Ospecifik infektiös vaginit: mycket vanlig.
Efter agens (vid infektiös natur)
- Bakteriell vaginit (pyogena bakterier, E. coli, Klebsiella m.fl.).
- Kandidavaginit (svampinfektion med Candida).
Viktigt! Virus spelar vanligen inte huvudrollen vid vaginit/vaginos, även om prov kan visa komplex flora där virus ingår. Behandlingen ska ta hänsyn till dominerande agens och övriga fynd – något som kräver professionell bedömning. Egenbehandling räcker inte.
Efter infektionskälla
- Primär: inflammationen startar i vagina.
- Sekundär:
- Ascenderande (uppåtstigande från vulva).
- Descenderande (nedåtstigande från uterus till vagina).
- Hematogen: spridning via blodbanan (ses främst hos barn).
Klassificeringen görs ofta parallellt enligt flera kriterier för att beskriva tillståndet bättre och styra behandlingsstrategi.
Symtom
Symtombilden varierar, men vanliga tecken är:
- Smärta från sjukdomsstarten; måttlig till hög intensitet. Lokalisation: vagina, yttre genitalia, nedre delen av buken. Karaktär: tryckande, brännande, molande.
- Sveda, ofta förvärrad vid ** vattenkastning**, samlag och fysisk aktivitet.
- Torrhet i vaginalväggarna.
- Irritation och klåda.
- Flytningar med obehaglig lukt: grumligt vitt, gråvitt eller gult; vid svamp ofta genomskinliga, och vid intensiv inflammation rikliga.
- Miktionsrubbningar.
- Rodnad av yttre genitalia, svullnadstendens i vagina och vulva.
- Allmänpåverkan: huvudvärk, yrsel, svaghet, feber.
Även om den kliniska bilden kan vara typisk, krävs noggrann diagnostik för att fastställa orsaken och rätt diagnos.
Komplikationer
Utan adekvat behandling – eller vid mycket svårt förlopp – kan följande tillstöta:
- Blödningar pga. ökad kärlskörhet.
- Infektionsspridning nedåt/uppåt: vulva, uterus, adnexa (äggstockar och äggledare).
- Extrauterin graviditet vid långvarig låggradig inflammation.
- Östrogenbrist och hormonell dysreglering.
- Nedsatt fertilitet (svårighet att bli gravid och fullborda graviditet).
- Psykologiskt obehag pga. smärta och illaluktande flytningar.
- Menstruationsrubbningar, purulenta komplikationer, fistlar vid aggressiv inflammation m.m.
- Vid kraftigt nedsatt immunitet kan bakterier gå ut i blodet och orsaka sepsis, ett livshotande tillstånd.
Diagnostik
Diagnostiken leds av gynekolog och omfattar:
- Samtal för att kartlägga symtom.
- Anamnes för att identifiera orsaker och särskilda omständigheter.
- Visuell bedömning/gynekologisk undersökning.
- Kolposkopi.
- Vaginalt utstryk för flora och antibiotikakänslighet vid misstänkt infektion.
- Blod- och urinprover.
Diagnosen ställs utifrån en samlad bedömning av subjektiva (t.ex. illaluktande ”fisklukt”, torrhet, sveda, smärta) och objektiva fynd.
Behandling
Behandlingen är konservativ och innefattar läkemedel av flera slag:
- Antibiotika utifrån agens och resistensmönster.
- Antimykotika (fungicider) vid Candida-orsakad vaginit.
- Antiseptika för lokal behandling av vagina och yttre genitalia.
- Immunmodulerande/-stärkande medel vid nedsatt eller gränsnära immunstatus.
Vid autoimmun bakgrund kan hormoner vara indicerade. Vid hormonell obalans korrigeras denna (antingen genom att hämma överproduktion eller ersätta brist). Exakt preparatval och behandlingsupplägg avgörs av läkare.
Prognos och förebyggande
Prognosen beror på orsak och svårighetsgrad. Enklare former ger sällan komplikationer och svarar väl på behandling. Svåra och kroniska former är mer utmanande, men kan ofta kontrolleras. Nyckeln är att förstå varför tillståndet uppstår.
Förebyggande åtgärder:
- Avstå från oskyddade kontakter med flera partners.
- Stärk immunförsvaret, håll en balanserad kost och undvik skadliga vanor.
- Använd hygien- och hushållsprodukter av god kvalitet.
- Bär rymliga, bekväma underkläder i naturmaterial.
- Vid symtom som kan tyda på inflammation i underlivet – sök vård omedelbart.
