Stenar i urinblåsan (blåsstenar) är en form av urinvägssjukdom där hårda konkrement – olösliga salter av olika slag – bildas och samlas i urinblåsans hålrum. En patient med denna sjukdom kan uppleva kraftig och långvarig smärta, ofta tillsammans med olika typer av vattenkastningsbesvär. Dessa symtom är typiska för ett redan utvecklat tillstånd, därför bör man vara särskilt uppmärksam hos patienter med metabola rubbningar. Sådana störningar förändrar urinens fysikalisk-kemiska egenskaper och aktiverar processen för stenbildning (cystolitiasis). Stenarna kan skilja sig åt i form, storlek och ytstruktur.
Orsaker till stenar i urinblåsan
Den vanligaste orsaken till att stenar bildas i urinblåsan är ett försvårat urinavflöde (infravesikal obstruktion). Detta beror i sin tur ofta på att urinröret eller blåshalsen är förträngd eller blockerad. Bland de tillstånd som kan leda till stenar i urinblåsan ingår:
- Godartade och elakartade tumörer i nedre urinvägarna som hindrar urinflödet (t.ex. prostatacancer eller benign prostatahyperplasi).
- Urinvägsinfektioner i urinblåsan orsakade av patogen eller opportunistisk bakterieflora.
- Skador på urinblåsan eller dess gångar vid trauma eller kirurgiska ingrepp.
- Parasitsjukdomar, till exempel schistosomiasis (blodflundror) i köns- eller urinvägarna i endemiska områden.
I mer sällsynta fall kan cystolitiasis utvecklas som en biverkan av cytostatikabehandling eller strålbehandling.
Riskfaktorer
Eftersom stenar i urinblåsan främst räknas till exkretoriska störningar, hänger riskfaktorerna ofta samman med rubbningar i ämnesomsättningen. Följande tillstånd och livsstilsfaktorer har visat sig korrelera med ökad förekomst av blåsstenar:
- Tydligt minskad fysisk aktivitet – begränsad rörlighet, långvarig sjukdom med sängläge.
- Obalanserad kost – brist på vitamin A (retinol), vitamin C och B-vitaminer, samt hög konsumtion av livsmedel som ökar urinens surhetsgrad.
- Hårt dricksvatten som innehåller mycket kalcium och andra oorganiska salter.
- Långvarig användning av vissa läkemedel samt kroniska sjukdomar, t.ex. pyelonefrit, mag-tarmstörningar, prostataförstoring eller andra adenom.
Observera!
En av de viktiga riskfaktorerna är ett försvårat eller fördröjt tömmande av urinblåsan, antingen på grund av sjukdom eller medvetet alltför sällsynt blåstömning.
Patogenes
Mekanismen bakom bildandet av blåsstenar startar ofta när urinblåsan inte töms ordentligt. Urinen blir successivt mer koncentrerad och sur, vilket gör att den lättare reagerar med olika joner och bildar olösliga kristaller. Dessa små kristaller fungerar som kärnor för fortsatt kristallisation. Lager på lager byggs konkrementet upp, vars struktur motsvarar den aktuella salttypen.
Sjukdomstyper
Blåsstenar kan först och främst klassificeras efter storlek: små stenar är ofta upp till cirka 3 mm i diameter, medan större stenar kan bli 14–15 mm eller mer. Vanligare är dock indelningen efter vilken typ av syra som ligger bakom bildandet av det olösliga saltet:
- Uratstenar – salter av urinsyra och tvåvärda metaller (t.ex. kalcium). De har vanligtvis slät yta och mörk färg.
- Oxalatstenar – salter av oxalsyra och tvåvärda metaller (oftast kalcium). De är mycket täta och har en skrovlig, vass yta.
- Fosfatstenar – salter av fosforsyra med mjukare konsistens och tydlig porositet.
- Cystin- och xantinstenar – salter av svavelhaltiga aminosyror, relativt ovanliga.
Symtom på stenar i urinblåsan
Det finns kliniska fall där även större stenar i urinblåsan inte ger några tydliga symtom. Tecken på stenar uppträder oftast först när en större sten kommer i direkt kontakt med blåsväggen och orsakar irritation eller slemhinneskada. I vissa fall kan konkrementet blockera urinflödet genom blåshalsen eller urinröret.
Symtomen är inte specifika enbart för blåsstenar men kan vara:
- Smärta i nedre delen av buken, hos män ofta med utstrålning mot penisspetsen.
- Mindre smärta i vila, mer uttalad vid rörelse eller förändring av kroppsställning.
- Täta trängningar, känsla av ofullständig blåstömning.
- Plötsligt avbrott i urinstrålen eller akut urinretention om stenen fastnar i urinröret.
Hos män med blåsstenar kan patienten ibland hitta en ”speciell” kroppsställning som underlättar eller gör det möjligt att kissa.
Komplikationer
En av de vanligaste komplikationerna vid cystolitiasis är pyelonefrit eller cystit. Stenarna har ofta en porös struktur som skapar goda förutsättningar för att bakterier ska fästa, överleva och föröka sig, vilket leder till långdragna eller återkommande urinvägsinfektioner. Behandlingen av sådana infektioner, särskilt hos kvinnor, kan bli mindre effektiv så länge stenarna finns kvar.
Diagnostik
Diagnostiken börjar med noggrann anamnes där patientens besvär och symtom kartläggs. Läkaren bedömer smärtans lokalisering och karaktär, förekomst av blod i urinen (hematuri) och miktionsbesvär (dysuri), samt frågar om tidigare episoder av ”grus” eller småsten i urinen.
Det är också viktigt att identifiera eventuella bakomliggande sjukdomar, såsom tumörer, anatomiska avvikelser i urinvägarna eller neurodegenerativa sjukdomar. För att fastställa diagnos, etiologi och behandlingsstrategi används laboratorie- och bilddiagnostik:
- Ultraljud av urinblåsan (sonografi) – den mest informativa metoden för att visualisera konkrement och se deras läge. På ultraljudsbilden framträder de som områden med ökad ekogenicitet.
- Multislice-datortomografi / röntgen (urografi) – särskilt effektiv vid stenar med hög kalciumhalt och möjliggör samtidig differentialdiagnostik mot t.ex. prostatahyperplasi eller divertiklar.
- Allmän urinanalys – kan visa förhöjda nivåer av en viss salttyp med benägenhet till kristallbildning. Vid större stenar ses ofta förhöjda nivåer av erytrocyter, leukocyter och bakterier.
- Endoskopisk undersökning (cystoskopi) – används om ultraljud och/eller CT inte är tillräckligt informativa. Metoden ger en direkt bild av blåsslemhinnan och stenarnas exakta läge.
När diagnosen stenar i urinblåsan är fastställd är det viktigt att påbörja behandling i tid för att motverka fortsatt stenbildning och komplikationer.
Behandling
Om stenarna är små finns god chans att de kan passera spontant genom urinröret med urinen. Om sjukdomen inte ger allvarliga komplikationer inleds ofta en konservativ behandling med:
- Anpassad kost (specialdiet beroende på typ av sten).
- Läkemedel som påverkar urinens pH och minskar tendensen till kristallbildning.
Om konservativ behandling inte ger önskat resultat, eller om komplikationer tillstöter, kan kirurgisk behandling bli nödvändig. Operationen kan utföras på olika sätt:
- Cystolitotripsi (krossning av stenar i urinblåsan) – ett endoskop eller kateter förs in i blåsan. Med särskilda instrument fångas stenen och krossas, ofta med laser. Därefter spolas blåsan med större mängder vätska för att skölja ut fragmenten.
- Cystolitotomi – kirurgen öppnar ett direkt transuretralt eller suprapubiskt (via ett litet snitt ovan blygdbenet) tillträde till urinblåsan och avlägsnar stenarna med kirurgiska instrument.
Viktigt!
Endast läkare kan bedöma om en radikal (kirurgisk) behandling är nödvändig. Indikationer kan vara täta urinvägsinfektioner (t.ex. cystit), akut urinretention eller uttalade smärtor.
Prognos
Vid diagnosen cystolitiasis är prognosen i de flesta fall god, förutsatt att den bakomliggande orsaken behandlas framgångsrikt (t.ex. prostatabesvär, infektion eller metabol störning). Vid upprepade exacerbationer eller behov av kirurgi kan prognosen beskrivas som relativt god, men med hänsyn till risken för komplikationer relaterade till ingreppet.
Förebyggande åtgärder
Stenar i urinblåsan upptäcks oftare hos personer med stillasittande livsstil. Regelbunden fysisk aktivitet – promenader, vardagsmotion eller idrott – är därför en viktig del av förebyggandet.
En annan viktig grupp av förebyggande åtgärder är kostanpassning. Den exakta dieten väljs beroende på vilken typ av sten patienten har benägenhet att bilda. Generellt rekommenderas:
- Att dricka tillräckligt med vätska för att säkerställa gott urinflöde och undvika urin stagnation.
- Att undvika alltför ensidig eller extrem kost som främjar ökad kristallbildning.
Svar på vanliga frågor
Kan covid-19 orsaka försämring eller utbrott av stenar?
Det finns ingen tydlig direkt koppling mellan covid-19 och blåsstenar. Däremot kan coronavirusinfektion påverka ämnesomsättningen och därigenom öka risken för att stenar bildas på sikt. Särskild uppmärksamhet på förebyggande åtgärder rekommenderas för patienter över 50 år efter genomgången infektion.
Vilken läkare ska jag vända mig till för diagnos?
Om du har symtom som kan tyda på stenar i urinblåsan bör du först kontakta vårdcentralen (allmänläkare), som vid behov remitterar dig vidare till specialist. Du kan också boka tid direkt hos en urolog.
Vilka läkemedel kan man ta för att förebygga stenar?
Man bör inte självmedicinera i syfte att förebygga stenbildning. Det är nödvändigt att först genomgå en medicinsk utredning och rådgöra med urolog. Om det finns tecken på benägenhet för urinvägsstenar kan läkaren ordinera individuellt anpassade läkemedel.
Hur mycket vätska bör man dricka för att förebygga stenar?
För att minska risken för urinvägsstenar rekommenderas i regel att dricka minst cirka 2 liter vätska per dag, om det inte finns medicinska skäl att begränsa intaget. Här avses fri vätska – inte soppor eller vatten i maten – utan det du dricker separat.
Vilka läkemedel kan användas vid smärta när stenarna rör sig?
Vid ett akut smärtanfall rekommenderas oftast kramplösande läkemedel (spasmolytika) och kombinerade smärtstillande preparat enligt läkarens ordination. Vid kraftig eller ihållande smärta ska du omedelbart söka akutsjukvård.
