En sten i urinledaren är en hård avlagring av organisk eller mineralisk natur som blockerar passagen i den högra eller vänstra urinledaren. Tillståndet kan vara primärt eller sekundärt. Vid primär uretersten bildas stenen direkt i urinledaren – något som är relativt ovanligt. Betydligt vanligare är att stenen vandrar ned från njuren. Stenbildning förekommer lika ofta hos män och kvinnor och är betydligt vanligare hos vuxna än hos barn. Tillståndet ger ofta symtom som påminner om njurkolik och kräver medicinsk behandling.
Patienter med uretersten behandlas vanligtvis av nefrologer eller urologer – specialister inom urinvägssjukdomar. Med rätt behandling är prognosen ofta god.
Orsaker till stenar i urinledaren
Ureterstenar bildas oftast som en följd av njursjukdom, men även andra faktorer spelar roll – från anatomiska förutsättningar till kostvanor. Enligt studier utvecklar upp till 10 % av befolkningen urinvägssten någon gång i livet. Hos majoriteten av patienterna finns ett underliggande problem i njurarna eller urinvägarna.
Diagnosen ställs med hjälp av laboratorie- och bilddiagnostiska undersökningar.
Direkta orsaker
Stenar i urinledaren kan ha två ursprung:
Primär bildning i urinledaren
Förekommer i cirka 12–15 % av fallen och sammanhänger oftast med:
- Medfödda anatomiska avvikelser i urinledaren, såsom trånga eller felställda segment.
- Förvärvade förändringar, oftast på grund av kroniska inflammationer.
- Skador på urinledaren efter trauma eller kirurgi.
- Strukturella förändringar i slemhinna och muskulatur.
Sekundär bildning (vanligast)
Stenen bildas i njuren och förs med urinen ner i urinledaren. Orsaker är bland annat:
- Inflammation i njurarna (t.ex. pyelonefrit).
- Medfödda eller förvärvade anatomiska avvikelser i njurarna.
- Skador efter trauma.
- Metabola rubbningar som påverkar saltbalansen.
Behandling av bakomliggande sjukdom minskar risken för nya stenar.
Patogenes
Primär uretersten
När urinledarens form eller funktion förändras försämras urinflödet. Detta leder till urinretention i urinledaren, vilket skapar en miljö där salter lättare kristalliseras. Små kristaller växer över tid till konkrement, vanligtvis några millimeter stora.
Obs!
Symptomgivande njurkolik utvecklas oftast när stenen är minst 2 mm. Mindre stenar orsakar snarare molande värk och kan vara svåra att diagnostisera utan undersökning.
Sekundär uretersten
Stenen rör sig från njurbäckenet nedåt och fastnar ofta på naturligt trängre ställen:
- Vid övergången mellan njurbäcken och urinledare.
- Vid korsningen med bäckenkärlen.
- Nära urinblåsan.
När stenen fastnar blockeras urinflödet, vilket utlöser kraftiga smärtor (njurkolik).
Riskfaktorer
Följande faktorer ökar risken för stenbildning:
- Felaktiga kostvanor och högt saltintag.
- Varmt klimat och uttorkning.
- Kroniska njur- och urinvägssjukdomar.
- Störd nervreglering i urinvägarna.
- Hormonella rubbningar.
- Rökning och högt alkoholintag.
- Långvarigt bruk av vissa läkemedel (NSAID, antibiotika m.fl.).
- Övervikt och rubbningar i lipidmetabolismen.
- Otillräckligt vätskeintag.
Många riskfaktorer kan korrigeras med livsstilsförändringar och behandling.
Klassificering
Antal
- Enstaka stenar
- Flera stenar (ovanligare)
Lokalisation
- Övre delen av urinledaren
- Mellersta delen
- Nedre delen (vanligast, upp till 80 %)
Storlek
- Små: upp till 2 mm
- Medelstora: upp till 1 cm
- Stora: över 1 cm
Sammansättning
Vanligast är:
- Fosfatstenar
- Uratstenar
- Oxalatstenar
- Blandade stenar
Stenarna kan vara ensidiga eller dubbelsidiga, men bilateral obstruktion är ovanlig.
Symtom
Symtomen varierar beroende på stenens storlek och graden av blockering.
Vid partiell blockering:
- Molande värk i ländryggen, som kan stråla mot ljumske, underliv eller nedre delen av buken.
- Trängningar, frekventa men ofta ineffektiva toalettbesök.
- Sveda vid urinering.
Urinmängden är oftast normal.
Vid total blockering (njurkolik):
- Intensiv, svår smärta i sidan eller ländryggen.
- Illamående och kräkningar.
- Blekhet och svettningar.
- Hög eller svängande puls och blodtryck.
- Blod i urinen (hematuri).
- Urinstopp eller mycket svag urinstråle.
- Feber vid samtidig infektion.
Symtomen är liknande hos män och kvinnor.
Möjliga komplikationer
Utan behandling kan följande komplikationer uppstå:
- Pyelonefrit – infektion i njuren.
- Hydronefros – utspänd njure på grund av stopp.
- Akut njursvikt vid total blockering av en eller båda urinledarna.
- Kronisk njursvikt vid långvarig partiell blockering.
- Skador på urinledaren, såsom strikturer eller perforation.
I svåra fall är tillståndet livshotande och kräver akut vård.
Diagnostik
Diagnosen ställs genom:
- Anamnes och symtombeskrivning.
- Klinisk undersökning.
- Ultraljud av njurar och urinblåsa.
- Ultraljud av buken vid behov.
- Datortomografi (CT) – mest tillförlitligt.
- Röntgen med kontrast vid behov.
- Blod- och urinprover.
En kombination av metoder krävs ofta för korrekt diagnos.
Behandling av uretersten
Behandlingen kan vara konservativ eller kirurgisk beroende på stenens storlek och placering.
Konservativ behandling
Används om stenen är liten och urinflödet inte helt blockerat.
- Läkemedel som stimulerar urinledarens rörelser (uretolytika).
- Smärtstillande och kramplösande medel.
- Antibiotika vid infektion.
- Ökat vätskeintag (om det inte finns kontraindikationer).
- Medicinsk uppföljning.
Kirurgisk behandling
Indikationer:
- Stora stenar.
- Total blockering.
- Svåra symtom.
- Ineffektiva konservativa metoder.
Tillgängliga metoder:
- Endoskopisk extraktion — avlägsnande via urinröret.
- Laser- eller ultraljudslitotripsi — stenen bryts ned i mindre fragment.
- Öppen kirurgi — endast vid mycket stora eller komplicerade stenar (numera ovanligt).
Prognos och förebyggande
Vid snabb behandling är prognosen mycket god. Långvarig blockering kan däremot leda till kroniska njurproblem.
Förebyggande åtgärder:
- Undvik alkohol och rökning.
- Minska saltintaget.
- Hälsosam kost.
- Behandling av njur- och urinvägssjukdomar.
- Normal fysisk aktivitet.
- Regelbundna kontroller hos läkare.
- Drick tillräckligt med vätska.
Vanliga frågor
Vad ska jag göra om en sten hittas i urinledaren?
Sök vård hos urolog eller nefrolog. Självbehandling är ineffektiv och riskabel.
Gör det ont när stenen kommer ut?
Ofta kan stenen passera spontant, men smärtstillande och kramplösande läkemedel behövs. Vid utebliven passage krävs kirurgi eller litotripsi.
Hur lång tid tar det för stenen att komma ut?
Vanligtvis omkring en vecka, men varierar från person till person.
Hur vet man att stenen har kommit ut?
Endast diagnostik (ultraljud eller CT) kan ge säkert besked. Smärtlindring eller förbättrat urinflöde tyder ofta på passage.
