Ureterocele är en medfödd missbildning i urinledaren där den intravesikala delen buktar in i urinblåsan och bildar en cystliknande utvidgning. Tillståndet utgör cirka 2–2,5 procent av alla urologiska sjukdomar. Det är vanligare hos flickor – på en pojke med diagnosen går det 2–4 flickor.
Sjukdomen kan innebära en betydande risk eftersom ett hinder i urinflödet kan leda till strukturella förändringar och nedsatt njurfunktion. Tidig diagnos och behandling är avgörande för att förebygga komplikationer och bevara en god livskvalitet.
Orsaker till ureterocele
Ureterocele är oftast en medfödd anomali. Den kännetecknas av ett förträngt uretermynning, ett förlängt intramuralt segment (den del av urinledaren som löper i blåsväggen) samt få muskelceller i området. Genetiska faktorer och ärftlighet spelar en viktig roll i utvecklingen av tillståndet.
I vissa fall kan ureterocele vara förvärvad – oftast i samband med njursten, när en sten fastnar i urinledarens intramurala del.
Riskfaktorer
För medfödd ureterocele ökar risken vid ogynnsamma faktorer som påverkar den gravida kvinnan och fostret:
- virus- eller bakterieinfektioner
- rökning och alkohol
- exponering för industriella och miljömässiga toxiner
- läkemedel med potentiellt teratogen effekt
Den viktigaste riskfaktorn för förvärvad ureterocele är förekomsten av njursten, eftersom dessa kan vandra nedåt och fastna i urinledaren.
Patogenes
Om cystan blir tillräckligt stor hindras urinflödet från njuren. Urinen samlas i ureterocelet och skapar ett ökande tryck, vilket med tiden tänjer ut urinledarens vägg och får den att bukta in i urinblåsan.
Stående urin utgör en god grogrund för bakterier. Infektion leder till inflammation och typiska symtom. Dessutom kan urinrester kristallisera och bilda stenar, vilket i sin tur kan leda till ärrbildning i njuren, hydronefros och gradvis förlust av njurfunktion.
Typer av ureterocele
Ureterocele kan vara medfött eller förvärvat. Medfödda ureterocelen delas enligt svårighetsgrad in i tre nivåer:
Grad I – måttlig utvidgning utan påverkan på urinflöde eller njurfunktion.
Grad II – större cysta som leder till urinretention och ureterohydronefros.
Grad III – betydande påverkan på urinvägarnas funktion.
Sjukdomen kan förekomma ensidigt eller dubbelsidigt.
Enligt lokalisation skiljer man mellan:
- ortotopiskt (intravesikalt) ureterocele – ligger helt i urinblåsan; utgör cirka 15 procent av fallen, vanligare hos tonåringar och vuxna
- ektopiskt ureterocele – större än 5 cm, ligger delvis utanför blåsan, kan deformera blåsan och ibland prolapsa; ses ofta i kombination med dubbla njurar eller urinledare samt reflux
Symtom
Intravesikala ureterocele ger ofta inga symtom och upptäcks av en slump, vanligtvis vid ultraljud av annan anledning. En större cysta kan dock orsaka:
- molande eller tryckande smärta i flanken, ofta efter urinering
- grumlig urin, ibland med var eller blod, och obehaglig lukt
- täta trängningar och sveda
- känsla av ofullständig blåstömning
- vid ektopiskt ureterocele – urininkontinens
Komplikationer
Utan behandling är risken stor för upprepade infektioner i urinvägarna: cystit, ureterit eller pyelonefrit. Dessa åtföljs av feber, trötthet, smärta i ländryggen eller nedre delen av buken samt förändrad färg och lukt på urinen.
Ett prolapsande ureterocele kan synas i urinröret och orsaka kraftig smärta och hinder vid urinering. I sällsynta fall kan det helt blockera urinflödet och leda till akut urinretention – ett allvarligt och akutsjukvårdskrävande tillstånd.
Viktigt!
Akut urinretention är ett livshotande tillstånd och kräver omedelbar medicinsk hjälp. Om du får liknande symtom – kontakta läkare omedelbart.
Diagnostik
Eftersom symtomen ofta är ospecifika är bilddiagnostik avgörande. Följande metoder används:
- Ultraljud av urinblåsan – visar ureterocele större än 1 cm
- Exkretorisk urografi – framställer den typiska «kobrahövdade» bilden, visar cystans storlek och form
- Datortomografi med kontrast – upptäcker även mycket små cystor och stenar
Vid behov kompletteras med:
- blodprov (infektion)
- urinprov och urinodling
- MR-urografi
- miktionsuretrocytografi (refluxdiagnostik)
- cystoskopi – möjliggör direkt visuell bedömning av blåsan och ureterocelet
Behandling
Ureterocele kan endast behandlas kirurgiskt. Läkemedel används enbart för att behandla infektion inför operationen.
Typer av operationer:
- rekonstruktiv kirurgi – om njurfunktionen är bevarad: endoskopisk incision av cystan och skapande av ett korrekt uretermynning
- nefrektomi (delvis eller komplett) – vid irreversibel njurskada
Vid delvis nefrektomi avlägsnas även cystan, och urinledaren omplanteras till njurbäckenet eller urinblåsan.
Prognos
Vid tidig diagnos och korrekt behandling är prognosen mycket god. Vid sen upptäckt och utvecklade komplikationer beror prognosen på njurens skadekgrad.
Förebyggande
Det är svårt att förebygga medfödd ureterocele eftersom orsakerna inte är helt kända. Gravida rekommenderas:
- en hälsosam livsstil
- undvika rökning, alkohol och toxiner
- minska stress
- undvika potentiellt skadliga kemikalier
För att minska risken för förvärvad ureterocele bör man:
- äta regelbundet och hålla god vätskebalans
- tömma blåsan i tid
- söka vård vid symtom på urinvägsproblem
Frågor och svar
Vilken läkare ska man vända sig till vid misstänkt ureterocele?
En urolog ansvarar för diagnostik och behandling.
Vem drabbas oftast?
Tillståndet ses oftare hos kvinnor, särskilt hos personer med ärftlig belastning.
Kan ureterocele behandlas utan operation?
Nej, kirurgi är den enda effektiva behandlingen.
Syns ureterocele på ultraljud?
Ja, ultraljud är den vanligaste diagnostiska metoden, men mycket små cystor (< 10 mm) kan vara svåra att upptäcka.
Varför kan pyelonefrit uppstå vid ureterocele?
På grund av urinretention och ofta förekommande vesikoureteral reflux, vilket leder till snabb bakterietillväxt och spridning av infektion till njuren.
