Cystocele är ett tillstånd där urinblåsan buktar ned mot och in i den främre vaginalväggen. Det drabbar endast kvinnor och förekommer oftare hos äldre, även om yngre kvinnor också kan utveckla besväret. Tillståndet uppstår vanligtvis på grund av en försvagning i bäckenbotten och i de stödjande ligamenten. I många fall ger cystocele inga tydliga symtom — åtminstone inte i början — men med tiden kan störningar i blåstömningen uppstå.
Ett framfall av urinblåsan kan leda till följdsjukdomar. Njurfunktionen kan påverkas, och risken för problem i urinblåsan ökar. Därför krävs behandling. Patienter följs vanligtvis upp av både gynekolog och urolog.
Orsaker till cystocele
Den grundläggande orsaken är en nedsatt funktion i bäckenbotten och dess stödjevävnader, som normalt håller urinblåsan och bäckenorganen på plats. Tillståndet är vanligt — enligt statistik förekommer det hos upp till 30 procent av kvinnor efter förlossning. Hos kvinnor i högre ålder är prevalensen ännu högre, upp till 60–80 procent.
Direkta orsaker
Cystocele uppstår oftast på grund av:
- överbelastning av bäckenbottenmusklerna
- neurologiska sjukdomar som påverkar muskeltonus
- medfödda bindvävsdefekter
- tidigare skador i bäckenområdet
Överbelastning av musklerna ses framför allt hos kvinnor som fött många gånger. Efter en förlossning återhämtar sig muskler och ligament normalt, men vid upprepade graviditeter kan permanenta förändringar uppstå. I sådana fall behövs regelbundna och individuellt anpassade övningar.
Neurologiska tillstånd — exempelvis ryggmärgsskador, vissa infektioner eller toxisk påverkan — kan leda till nedsatt muskelkontroll och därmed framfall.
Bindvävssvaghet är en annan vanlig orsak. Den förekommer exempelvis vid Ehlers-Danlos syndrom och Marfans syndrom.
Viktigt att veta
Ärftliga orsaker som rör bindvävssvaghet förekommer i cirka 25–30 procent av alla fall och är en av de vanligaste bakomliggande faktorerna.
Skador i bäckenområdet, såsom vid förlossningstrauma, olyckor eller fall, kan också bidra.
Att fastställa den exakta orsaken är viktigt, eftersom behandlingen beror på detta.
Hur utvecklas cystocele? (Patogenes)
Oavsett den specifika orsaken är mekanismen ofta densamma: stödet i bäckenbotten försvagas, vilket gör urinblåsan mer rörlig än normalt. Den kan då sjunka ned genom bäckenbotten och buktar mot vaginalväggen.
Riskfaktorer
Risken att utveckla cystocele ökar vid:
- övervikt
- tung fysisk belastning
- hög ålder
- rökning och hög alkoholkonsumtion
- flera graviditeter och svåra förlossningar
- tidigare operationer i livmodern eller underlivet
- långvarig förstoppning
- kronisk hosta
- bindvävssjukdomar
- elitidrott med hög belastning
Cystocele förekommer ofta tillsammans med ureterocele (framfall i urinröret) och rectocele (framfall av ändtarmen).
Klassificering och grader
Cystocele delas in i fyra grader beroende på hur långt framfallet har utvecklats.
Grader av cystocele
- Grad 0: Inga tecken på framfall.
- Grad 1: Urinblåsan sjunker något ned mot mitten av vagina. Symtom saknas ofta. Konservativ behandling är vanligtvis tillräcklig.
- Grad 2: Blåsan sjunker ned under mitten av vagina och kan ibland kännas vid slidöppningen. Operation rekommenderas oftast.
- Grad 3: Blåsan buktar ut tydligt och vaginalväggen deformeras. Urinbesvär uppstår nästan alltid. Operation behövs.
- Grad 4: Uttalat framfall som kan synas utanför slidöppningen. Operation är nödvändig.
Vid grad 1–4 krävs behandling, eftersom tillståndet inte försvinner av sig själv och tenderar att förvärras.
Symtom på cystocele
I tidiga stadier är symtomen ofta otydliga eller frånvarande. Kvinnor kan känna:
- diffust obehag i vagina eller nedre delen av magen
- en känsla av tryck i bäckenet
- en synlig eller kännbar utbuktning i vagina
- obehag vid samlag
- smärta från blygdbenet, korsryggen eller ändtarmsområdet
Urinvägssymtom är mycket vanliga:
- urinläckage
- täta trängningar (pollakiuri)
- smärtsam urinering
- känsla av ofullständig blåstömning
Symtomen förvärras gradvis och påverkar livskvaliteten.
Möjliga komplikationer
Utan behandling kan cystocele leda till:
- kronisk blåsinflammation (cystit)
- ökad mängd resturin och risk för hydronefros
- sekundär pyelonefrit
- stenbildning i urinblåsan eller njurarna
- smärta och problem vid samlag
- psykologiska besvär på grund av livskvalitetsförsämring
Förebyggande av komplikationer kräver tidig behandling.
Diagnos
Diagnosen ställs genom:
- samtal och symtombedömning
- anamnes för att identifiera orsaker
- gynekologisk undersökning i stol
- ultraljud av urinblåsa, urinrör och vagina
- urodynamiska tester såsom uroflowmetri
- vid behov röntgen- eller endoskopiska undersökningar
Behandling av cystocele
Behandlingen beror på graden av framfall.
Konservativ behandling (grad 1–2)
- Bäckenbottenträning (t.ex. Kegelövningar)
- Förstärker muskler och kan bromsa eller förbättra framfallet.
- Fysioterapi
- Hormonbehandling med östrogen
- Lämpligt för kvinnor efter klimakteriet.
Pessar kan användas som stöd när operation inte är möjlig, men räknas inte som definitiv behandling.
Operativ behandling (grad 3–4)
När framfallet är uttalat krävs kirurgi.
De vanligaste ingreppen:
- Kollporafi (främre plastik) – stramning och förstärkning av den främre vaginalväggen
- Plastik av bäckenbotten eller stödjevävnaderna
Operationerna är vanligtvis skonsamma och ger goda resultat. Oftast används epiduralbedövning.
Prognos och förebyggande
Prognosen beror på graden av framfall och eventuella komplikationer. Även uttalade fall kan behandlas, men återhämtningstiden varierar.
Förebyggande åtgärder
- hålla en normal kroppsvikt
- undvika rökning och alkohol
- inte överbelasta kroppen fysisk
- behandla gynekologiska och urologiska sjukdomar i tid
- balansera hormonell hälsa
- återhämta sig ordentligt efter förlossning
- besöka gynekolog regelbundet
Vid första tecken på symtom bör man söka vård.
Vanliga frågor
Kan cystocele ses vid ultraljud?
Ja. Ultraljud är en av de vanligaste metoderna för att upptäcka framfall.
Finns det övningar för att förebygga cystocele?
Ja. Kegelövningar och andra bäckenbottenträningar kan användas både för behandling och förebyggande. Programmet bör helst utformas av en specialist.
Vilken läkare ska man kontakta?
Första kontakten bör vara gynekolog. Därefter urolog vid behov.
Kan man klara sig utan operation?
Vid grad 1–2 ofta ja, med konservativ behandling. Vid grad 3–4 krävs kirurgi.
