Kronisk gastroduodenit är en långvarig inflammatorisk process som samtidigt drabbar magsäckens antrum och tolvfingertarmen. Tillståndet betraktas ofta som ett sammansatt problem eftersom symtomen och orsakerna överlappar. Det finns ingen helt enhetlig syn på om gastroduodenit ska ses som en egen diagnos eller som en kombination av gastrit och duodenit. Ofta utvecklas sjukdomen efter en infektion men även andra faktorer kan spela in. Typiska symtom är buksmärta, störd matsmältning och olika former av dyspepsi.
Diagnos och behandling av kronisk gastroduodenit sköts av gastroenterolog. Behandlingen är konservativ och omfattar kostråd samt läkemedel som minskar symtom och stödjer läkning.
Orsaker till kronisk gastroduodenit
Orsakerna liknar dem vid akut gastrit och duodenit. Den vanligaste är infektion i slemhinnan i mag–tarmkanalen, framför allt Helicobacter pylori. Sjukdomen är vanlig hos barn och ungdomar: många insjuknar i lågstadieålder och upp till 70 procent i mellanstadiet har haft någon form av gastroduodenit. Med tiden minskar förekomsten, men hos vissa utvecklas mer aggressiva former som erosioner eller sår.
Att identifiera orsaken är viktigt för att kunna välja rätt behandling. Detta görs av gastroenterolog.
Sjukdomens patogenes
H. pylori är den främsta bakomliggande faktorn. Bakterien lever normalt i magsäckens miljö. Vid långvarig inflammation kan slemhinnan förändras, så kallad metaplasi, vilket gör att bakterien kan sprida sig till tolvfingertarmen.
Andra möjliga orsaker:
- andra typer av mag–tarminfektioner, inklusive matförgiftning (shigella, salmonella, E. coli);
- trauma mot buken som kan leda till senare komplikationer;
- medicinska ingrepp i magsäcken (iatrogen påverkan).
Viktigt att veta
Autoimmuna sjukdomar kan bidra till utvecklingen av kronisk gastroduodenit. Tillståndet kan även vara ett av de första uttrycken för Crohns sjukdom, som drabbar hela mag–tarmkanalen.
Riskfaktorer
Flera faktorer ökar risken för kronisk gastroduodenit:
- tidigare akut gastroduodenit;
- barn- och ungdomsålder, där sjukdomen är mycket vanlig;
- läkemedel som irriterar magslemhinnan, exempelvis NSAID, kortison och vissa antibiotika;
- graviditet och hormonella eller endokrina sjukdomar;
- felaktig kost och oregelbundna matvanor.
Att identifiera och korrigera riskfaktorer är en central del av förebyggandet.
Klassificering av tillståndet
Kronisk gastroduodenit delas in efter:
Typ av inflammation
- Katarral form – ytlig inflammation utan djupa skador.
- Erosiv form – ytliga skador i magsäckens och tolvfingertarmens slemhinna.
- Ulcerös form – utveckling av sår vid utebliven behandling.
- Atrofisk form – förlust av celler som producerar magsaft.
Den ytliga formen är minst farlig men kan utvecklas om den inte behandlas.
Ursprung
- Primär – beror på yttre faktorer som kost, läkemedel eller hormonella störningar.
- Sekundär – utvecklas som följd av andra sjukdomar i mag–tarmkanalen.
Svårighetsgrad
- Lindrig – små förändringar och milda symtom.
- Måttlig – tydliga slemhinneförändringar och mer uttalade besvär.
- Svår – erosiva och ulcerösa skador samt förstadier till mer allvarliga tillstånd.
Tillståndet kan dessutom förekomma med förhöjd eller sänkt syraproduktion, vilket påverkar valet av behandling.
Symtom
Vanliga symtom vid kronisk gastroduodenit:
- mild till måttlig buksmärta;
- halsbränna;
- sur eller bitter uppstötning;
- känsla av tyngd i magen efter måltid;
- oregelbunden avföring;
- upplevelse av “full mage”.
Hos vissa utvecklas även esofagit, vilket kan förvärra symtomen.
Hur uttalade symtomen blir varierar mellan individer och stadier av sjukdomen.
Möjliga komplikationer
Utan behandling kan kronisk gastroduodenit leda till:
- sår i magsäck och tolvfingertarm;
- störd matsmältning;
- blödningar eller perforation i svåra fall.
Risken för komplikationer ökar ju längre tillståndet pågår utan adekvat behandling.
Diagnostik
Utredningen sker via:
- anamnes och fysisk undersökning;
- ultraljud av buken;
- röntgen av magsäcken;
- mätning av magsaftens surhetsgrad;
- test för H. pylori (utandningstest, blodprov eller biopsi);
- gastroskopi (FGS) för direkt bedömning av slemhinnan.
Barn och vuxna diagnostiseras med samma metoder.
Behandling
Sjukdomen har perioder av försämring och förbättring. Vid svåra skov kan sjukhusvård behövas, men oftast sker behandling hemma.
Grundläggande behandlingar
- kostråd med mindre fett och irriterande ämnen;
- läkemedel som:
- antacida, syraneutraliserande eller enzympreparat (beroende på syrahalt);
- vismut och andra skyddande och läkande medel;
- kramplösande läkemedel;
- slemlindrande och skyddande preparat.
Behandlingens längd varierar beroende på form och svårighetsgrad.
Prognos
Prognosen är god om behandlingen startar tidigt i sjukdomsförloppet. Ju längre tillståndet lämnas obehandlat, desto större risk för komplikationer och sämre resultat.
Förebyggande åtgärder
- snabb behandling av akuta mag–tarminflammationer;
- regelbundna måltider och sund kost;
- avhållsamhet från rökning och alkohol;
- uppsök läkare vid de första symtomen.
Vanliga frågor
Går sjukdomen att bota?
Ja, i tidiga stadier finns goda möjligheter att helt återställa slemhinnan. Vid länge kvarstående inflammation kan det vara svårt att uppnå fullständig läkning.
Vilka läkare behandlar gastroduodenit?
Framför allt gastroenterologer. Dietister och endoskopister kan också vara delaktiga i utredning och behandling.
Behövs alltid läkemedel?
Ja. Alla former av kronisk gastroduodenit kräver medicinsk behandling, men läkemedel kombineras alltid med kost- och livsstilsförändringar.
Hur lång tid tar behandlingen?
Det varierar, men ofta behövs flera månader för att uppnå stabil remission.
Är remission samma sak som att vara frisk?
Nej, remission innebär att symtomen är under kontroll. Vid god följsamhet till läkarens råd kan dock livskvaliteten vara helt normal.
