Esofagussår är en kronisk skada på matstrupens slemhinna med bildning av ett öppet sår. Det patologiska tillståndet utvecklas oftast som en del av en annan sjukdom, främst magsår eller sår i tolvfingertarmen. I de flesta fall förekommer kombinerade skador, medan isolerade sår i matstrupen är mycket sällsynta. Sjukdomen åtföljs av dyspeptiska besvär, smärta och andra obehagliga symtom, men kan i många fall förbli odiagnostiserad under flera år.
Utredning och ordination av behandling sker under ansvar av specialist i gastroenterologi. I ett tidigt skede är behandlingen vanligtvis konservativ. Målet är att återställa slemhinnans integritet, läka sårdefekten och eliminera den bakomliggande orsaken. Vid otillräcklig effekt kan kirurgisk behandling bli aktuell.
Orsaker till esofagussår
Orsakerna till esofagussår varierar. Inom klinisk praxis delas tillståndet in i primära och sekundära former.
Primära sår är direkt kopplade till sjukdomar i magtarmkanalen och strukturella förändringar.
Sekundära sår uppstår som följd av andra sjukdomar eller funktionella störningar i kroppen.
Dessa former har olika utvecklingsmekanismer och kräver olika diagnostiska och terapeutiska angreppssätt. Identifiering av riskfaktorer och orsaker bör alltid ske under ledning av gastroenterolog.
Patogenes
Utvecklingen av esofagussår beror på vilken form av sjukdomen som föreligger. Primära sår kan uppstå till följd av:
- refluxesofagit vid gastroesofageal refluxsjukdom (GERD), där magsaft tränger upp i matstrupen och orsakar kronisk inflammation och skada på slemhinnan
- hiatusbråck, som förhindrar korrekt stängning mellan matstrupe och magsäck och därmed ökar reflux
- nedsatt funktion i magsäckens kardia
- minskad muskeltonus i magsäcksväggen, vilket kan förekomma vid gastrit, magsår eller i vissa fall cancer
Kirurgiska ingrepp i magsäcken spelar också en betydande roll. Kliniska observationer visar att reflux och efterföljande esofagussår förekommer hos nästan hälften av patienterna efter operationer i magtarmkanalen.
Sekundära esofagussår är mindre vanliga och kan orsakas av:
- infektion med herpesvirus
- tumörer i andra delar av magtarmkanalen
- läkemedel som ökar magsyrans surhetsgrad och främjar reflux
- störningar i centrala nervsystemet
Sår kan även utvecklas efter allvarliga skador, brännskador eller vid vissa autoimmuna sjukdomar.
I klinisk praxis ses ofta kombinerade sår i matstrupe, magsäck och tolvfingertarm. Isolerade esofagussår är mycket ovanliga, även om undantag förekommer.
Riskfaktorer
Riskfaktorer ökar sannolikheten för sjukdom men utlöser den inte direkt. De kan även förvärra förloppet hos redan drabbade patienter. Viktiga riskfaktorer är:
- tidigare skador eller brännskador, särskilt vid så kallade stressår
- neurologiska sjukdomar som påverkar sfinkterns reglering
- frekvent intag av starkt kryddad, stekt eller sur mat
- övervikt, som ofta är kopplad till nedsatt sfinkterfunktion
- graviditet, där hormonella förändringar kan förvärra reflux
- rökning
- alkoholkonsumtion
- användning av vissa läkemedel, såsom antiinflammatoriska preparat, hormoner och antibiotika
- manligt kön, eftersom majoriteten av patienter med sårsjukdom är män
Personer med magsår eller tolvfingertarmssår löper betydligt högre risk att även utveckla esofagussår.
Bedömning av riskfaktorer och uppföljning bör alltid ske i samråd med läkare.
Klassificering
Esofagussår klassificeras enligt flera kriterier.
Efter sjukdomsförlopp:
- kroniska sår, som är vanligast
- akuta sår, som oftast snabbt övergår i kronisk form
Efter ursprung:
- peptiska esofagussår, kopplade till organiska sjukdomar i magtarmkanalen
- symtomatiska esofagussår, som uppstår vid andra sjukdomar utan strukturell skada
I vissa fall kan orsaken inte fastställas, då talar man om idiopatiska sår.
Efter komplikationer:
- komplicerade sår med följdsjukdomar
- okomplicerade sår utan ytterligare påverkan
Isolerade sår är extremt ovanliga. Vanligare är kombinerade former där flera delar av magtarmkanalen är drabbade.
Symtom
Symtomen är ofta likartade men varierar i intensitet. Vanliga tecken är:
- bröstsmärta som kan likna kärlkramp
- illamående och kräkningar, ofta efter måltid
- sväljsvårigheter på grund av svullnad i matstrupen
- viktminskning till följd av minskat näringsintag
- minskad aptit eller matleda
- kraftig halsbränna som kan kvarstå i flera timmar efter måltid
Symtomen är ospecifika och kräver medicinsk bedömning.
Komplikationer
Utan behandling kan esofagussår leda till allvarliga komplikationer, bland annat:
- undernäring och utmattning
- återkommande blödningar med anemi
- perforation med kraftig blödning och livshotande tillstånd
- inflammation i mediastinum eller lungsäck
Det finns även risk för slemhinneförändringar och utveckling av matstrupscancer. Därför är tidig behandling avgörande.
Diagnostik
Diagnostiken utförs av gastroenterolog och inkluderar:
- klinisk intervju och anamnes
- esofagoskopi eller gastroskopi
- manometri
- intragastrisk pH-mätning
- röntgenundersökning av matstrupen
Ytterligare undersökningar kan bli aktuella beroende på klinisk situation.
Behandling
I tidiga stadier behandlas esofagussår konservativt med läkemedel som:
- prokinetika för att minska reflux
- antacida för att neutralisera magsyra
- protonpumpshämmare
- slemhinneskyddande preparat
Vid utebliven effekt kan kirurgi bli nödvändig, till exempel vid hiatusbråck. Fundoplikation kan ge långvarigt gott resultat hos majoriteten av patienterna.
Prognos
Vid tidig och korrekt behandling är prognosen god och slemhinnan kan återställas helt. Ju längre sjukdomen pågår, desto sämre blir prognosen. Regelbunden uppföljning hos gastroenterolog är viktig.
Förebyggande åtgärder
Förebyggande inkluderar:
- balanserad kost
- rökstopp
- begränsning av alkohol
- behandling av magsjukdomar i tid
- regelbundna hälsokontroller
Vid misstänkta symtom bör läkare kontaktas omgående.
Vanliga frågor
Vem behandlar esofagussår?
Behandlingen leds av gastroenterolog. Vid behov kan även dietist medverka.
Kan esofagussår utvecklas till cancer?
Ja, vid långvarig obehandlad sjukdom finns risk för cancerutveckling.
Kan sjukdomen komma tillbaka?
Återfall är möjliga, särskilt om förebyggande rekommendationer inte följs.
Hur lång är behandlingstiden?
Vanligtvis krävs minst en månads behandling, ofta längre inklusive uppföljande förebyggande åtgärder.
Behövs diet?
Ja, kostanpassning är en viktig del av behandlingen och ordineras individuellt av läkare eller dietist.
