Osteoartros är en långsamt fortskridande kronisk ledsjukdom som kännetecknas av nedbrytning av ledbrosk. Processen är degenerativ och uppstår när leden inte får tillräckligt med blodcirkulation och näring. Sjukdomen utvecklas ofta hos personer som arbetar med tungt fysiskt arbete, hos äldre, hos dem som idrottar intensivt eller har övervikt, samt hos personer som gör många repetitiva rörelser. Osteoartros kan drabba både stora och små leder och är därför ett mycket vanligt tillstånd.
Personer med osteoartros bör konsultera en ortoped eller traumatolog – specialist på sjukdomar i skelett, muskler och leder. Behandlingen är främst konservativ, men i svåra fall kan kirurgi behövas.
Orsaker till osteoartros
Orsakerna är alltid relaterade till störningar i blodflödet och näringstillförseln till brosket. Hos vissa uppstår sjukdomen efter en skada, hos andra på grund av systemiska blodcirkulationsproblem eller tidigare inflammationer. Varje fall kräver individuell utredning eftersom orsaken avgör vilken behandling som är mest effektiv.
Specialister som utreder och behandlar sjukdomen är ortopeder och kirurger med inriktning på rörelseapparaten.
Sjukdomens patogenes
Osteoartros har en multifaktoriell bakgrund. I tidiga stadier rubbas balansen mellan uppbyggnad och nedbrytning av broskceller. Normalt sker båda processerna kontinuerligt, men när nedbrytningen dominerar kan kroppen inte längre producera tillräckligt med nya broskceller. Den vanligaste orsaken är försämrad näringstillförsel till brosket.
Inflammation spelar också en roll. Trots att osteoartros traditionellt räknas som en icke-inflammatorisk sjukdom, kan inflammatoriska markörer ofta påvisas i ledvätskan. Dessa ämnen – exempelvis cytokiner och prostaglandiner – bidrar till ytterligare brosknedbrytning och smärta och kan ge svullnad eller rodnad, liknande vid artrit.
När brosket bryts ned ökar belastningen på benvävnaden under brosket (subkondralt ben). Detta leder till förtjockning (skleros) och bildning av osteofyter. Följden blir nedsatt rörlighet och ökande smärta.
Flera faktorer kan utlösa dessa mekanismer, bland annat:
- åldersrelaterade förändringar
- upprepade tunga belastningar
- övervikt
- anatomiska avvikelser i lederna
- metabola eller hormonella sjukdomar såsom diabetes eller hypotyreos
Riskfaktorer
Riskfaktorer ökar sannolikheten för utveckling av osteoartros men orsakar inte sjukdomen direkt. De vanligaste riskfaktorerna är:
- Kön: kvinnor drabbas oftare, delvis på grund av hormonella förändringar
- Ålder över 50 år
- Ärftlighet
- Övervikt
- Tidigare ledskador
- Yrken med upprepad belastning eller statiska arbetsställningar
- Intensiv idrott, både professionell och amatörnivå
- Samtida sjukdomar som reumatoid artrit eller gikt
- Ohälsosam kost och rökning
Riskfaktorerna förekommer ofta i unika kombinationer hos varje patient och kan påverkas genom livsstilsförändringar och medicinsk behandling.
Klassifikation och typer av osteoartros
Beroende på vilken led som är drabbad finns flera former:
- Gonartros – knäledsartros
- Coxartros – höftledsartros
- Spondyloartros – artros i ryggraden
- Artros i andra leder – fingrar, tår, fotled, handled m.m.
Efter orsak delas osteoartros in i:
- Primär (idiopatisk) – utvecklas utan tydlig bakomliggande orsak
- Sekundär – utvecklas som följd av annan sjukdom eller skada
Sjukdomsstadier
Det finns fyra grader av osteoartros:
Grad 1
Milda eller inga symptom. Lätt förträngd ledspringa och små osteofyter på röntgen.
Grad 2
Måttliga förändringar. Patienten upplever smärta och stelhet. Tydligare röntgenförändringar.
Grad 3
Avancerade förändringar: kraftigt förträngd ledspringa, stora osteofyter och tydlig deformitet. Smärtan blir konstant.
Grad 4
Nästan total förlust av brosk. Uttalad deformitet och mycket svår smärta. Patienten får ofta betydande funktionsnedsättning. Kirurgi är vanligtvis nödvändig.
Symtom
Symtomen varierar beroende på stadium och vilken led som är drabbad:
- smärta vid belastning, senare även i vila
- stelhet, särskilt efter vila
- nedsatt rörlighet
- knastrande eller knäppningar i leden
- svullnad, värmekänsla
- muskelsvaghet i området
- synlig leddeformitet
- snabb trötthet i den drabbade kroppsdelen
Symtomen förvärras över tid utan behandling.
Möjliga komplikationer
Utan behandling kan osteoartros leda till:
- kronisk smärta
- kraftigt nedsatt rörlighet
- uttalad ledförändring
- minskad fysisk förmåga
- ökad risk för fall och skador
- psykisk påverkan och kraftigt försämrad livskvalitet
- beroende av smärtstillande läkemedel
Osteoartros är behandlingsbar, och tidig vård är avgörande för prognosen.
Diagnostik
Diagnosen baseras på:
- anamnes och klinisk undersökning
- ultraljud
- röntgen
- MRT eller CT
- neurofysiologiska tester vid behov
- laboratorieprover i vissa fall
Behandling
Behandlingen kan vara både konservativ och kirurgisk.
Konservativ behandling
- antiinflammatoriska läkemedel
- hormonella läkemedel vid behov
- smärtstillande
- kondroprotektiva preparat
- fysioterapi och träning
- manuell behandling och massage
Moderna metoder som PRP-behandling, stamcellsterapi och biologiska läkemedel används också.
Kirurgi
När andra behandlingar inte hjälper kan leden ersättas med en protes genom ledplastik. Detta ger oftast mycket goda resultat men kräver en längre rehabiliteringstid.
Prognos och förebyggande
Prognosen beror på stadium, omfattning och bakomliggande orsaker. Vid tidig behandling är chanserna för förbättring goda.
För att förebygga osteoartros rekommenderas:
- hålla en hälsosam vikt
- regelbunden fysisk aktivitet
- undvika överbelastning
- näringsrik kost
- förebygga skador
- regelbundna medicinska kontroller
Vanliga frågor
Kan osteoartros påverka käkleden?
Ja. Osteoartros kan drabba käkleden (TMJ) och ge smärta, nedsatt rörlighet, svårigheter att tugga och ibland ansiktsasymmetri. Tidig behandling är viktig.
Vilken läkare ska man kontakta?
Vid misstanke om artros bör man vända sig till en ortoped eller traumatolog. De gör en första bedömning och ordinerar rätt behandling.
Hur länge varar behandlingen?
Det beror på sjukdomens stadium, men ofta tar det 4–6 månader att stabilisera tillståndet. Vid operation kan rehabiliteringen ta upp till ett år.
Behövs operation alltid?
Nej. Kirurgi är sista utvägen. Vid tidig diagnos och korrekt behandling kan de flesta patienter behandlas konservativt.
