Sjukdomar

Osteodystrofier

Osteodystrofier är en grupp sjukliga tillstånd där den normala benvävnaden successivt bryts ned och ersätts av en fibrotisk, icke-fungerande vävnad. Denna vävnad saknar benets naturliga hållfasthet och anpassningsförmåga. På grund av förändrad benstruktur uppstår olika deformationer och ospecifika förändringar i skelettet. I mer komplicerade fall kan patologiska frakturer utvecklas, vilka ofta är svåra att behandla om den bakomliggande orsaken inte åtgärdas.
Utredning och behandling av osteodystrofier sköts främst av ortopeder och traumakirurger. Behandlingen kan vara konservativ, oftast i form av ortopedisk korrigering och medicinsk terapi, men vid uttalade deformationer eller frakturer kan kirurgiska åtgärder behövas.

Orsaker till tillståndet

Osteodystrofier är multifaktoriella sjukdomar där flera olika mekanismer kan ligga bakom. I centrum står som regel störningar i ämnesomsättningen, både lokalt i skelettet och på systemnivå. Identifiering av orsaken är avgörande, eftersom enbart symtomlindrande behandling inte ger tillräcklig effekt.

Patogenes

Trots att orsakerna kan variera leder de nästan alltid till någon form av rubbning i mineralomsättningen. Den normala benvävnaden bryts ned, samtidigt som kalcium, fosfor och organiska benkomponenter förloras. Benet blir tunnare och ersätts av fibros, en vävnad som fungerar som utfyllnad men saknar benets mekaniska egenskaper.
Vanliga bakomliggande orsaker är:
• Kroniska njursjukdomar som påverkar kalcium och fosfatbalansen
• Sjukdomar i sköldkörtel eller bisköldkörtlar
• Andra hormonella rubbningar
• Leversjukdomar, exempelvis hepatit eller cirros
• Uttalade vitaminbrister eller långvariga malabsorptionsproblem
• Förgiftningar och exponering för toxiner
• Störd lokal blodcirkulation i skelettet

Riskfaktorer

Förutom direkta orsaker finns faktorer som ökar mottagligheten för osteodystrofiska förändringar:
• Störd omsättning av vitamin D, både ärftlig och förvärvad
• Förhöjt bilirubin, vilket kan påverka metabolismen
• Långvariga hypo- och avitaminoser
• Långtidsanvändning av vissa läkemedel, särskilt glukokortikoider
• Låga nivåer av östrogen hos kvinnor och androgener hos män
Ju fler riskfaktorer som finns, desto snabbare kan tillståndet förvärras. Utan behandling ökar risken för frakturer och funktionsnedsättning.

Klassifikation

Osteodystrofier kan delas in utifrån flera kriterier.

Efter orsak:

• Exogena – orsakade av yttre faktorer
• Endogena – orsakade av interna faktorer
Mer specifika former inkluderar:
• Hyperparatyreoid osteodystrofi
• Tyreoidrelaterad osteodystrofi
• Renal (njurrelaterad) osteodystrofi
• Ärftlig osteodystrofi, t.ex. Albrights sjukdom
• Metabola former, exempelvis uremisk osteodystrofi

Efter grad av fibros:

• Fibrotisk osteodystrofi
• Icke-fibrotisk eller svagt uttryckt form

Efter typ av skelettpåverkan:

• Osteomalaci – mineralförlust gör benet mjukare
• Osteoporos – ökad benbräcklighet
• Osteoskleros / fibros – ben ersätts av fibrotisk vävnad
• Osteokondros – både ben och brosk degenererar
Man skiljer även på primära former (idiopatiska) och sekundära former som utvecklas på grund av annan sjukdom.

Symtom

Symtomen varierar beroende på typ av osteodystrofi, men flera tecken är vanliga:
• Smärta – oftast dov, värkande, långvarig och förvärras vid belastning
• Deformationer – särskilt vid osteomalaci
• Patologiska frakturer – uppstår utan trauma
• Nedsatt funktion – minskad rörlighet, svaghet, gångsvårigheter
Ytterligare symtom kan bero på den grundsjukdom som orsakat förändringarna, exempelvis hormonella rubbningar eller njur- och leversjukdomar.

Möjliga komplikationer

De vanligaste komplikationerna är patologiska frakturer och efterföljande felställningar, exempelvis uttalad kyfos. I svåra fall kan patienten förlora förmågan att röra sig normalt och riskera bestående funktionsnedsättning.

Diagnostik

Diagnosen ställs av ortoped eller traumakirurg. Utredningen omfattar:
• Klinisk undersökning och anamnes
• Röntgen – förstahandsmetod
• Datortomografi vid oklarheter eller behov av mer detaljerad information
• Blodprover, inklusive biokemi
• Urinanalys
• Absorptionsmätning (DXA), särskilt vid osteoporos

Behandling

Behandlingen är i första hand konservativ och kan inkludera:
• Bisfosfonater
• Kalciumbaserade läkemedel
• PTH-relaterade preparat
• Behandling av den bakomliggande sjukdomen (kräver ofta endokrinolog, nefrolog, hepatolog eller gastroenterolog)
Som stödjande behandling kan även ordineras:
• Fysioterapi
• Massage
• Träning för förbättrad cirkulation och muskelstyrka
Vid uttalade deformationer eller frakturföljder kan kirurgi bli nödvändig.

Prognos

Vid tidig diagnos och korrekt behandling är prognosen oftast god. Om orsaken inte identifieras eller behandlingen fördröjs kan tillståndet dock bli kroniskt eller leda till funktionsnedsättning.

Förebyggande åtgärder

• Näringsrik och balanserad kost
• Regelbunden fysisk aktivitet
• Tidig behandling av hormonella och metabola sjukdomar
• Årliga läkarkontroller
• Snabb utredning vid nya symtom

Vanliga frågor

Kan osteodystrofi leda till funktionsnedsättning?

Ja. Utan behandling kan patologiska frakturer och benfelställningar orsaka betydande rörelsehinder.

Är osteoporos en form av osteodystrofi?

Ja, osteoporos räknas som en specifik typ inom osteodystrofierna, men är långt ifrån den enda.

Kan man behandla tillståndet själv?

Nej. Orsakerna är komplexa och kräver alltid medicinsk utredning och professionell behandling.

Räcker det med rätt kost?

Kost är viktigt som förebyggande åtgärd men räcker inte som behandling av befintlig osteodystrofi.

Vilka läkare behandlar osteodystrofier?

Den huvudansvariga är ortoped-traumatolog. Övriga specialister deltar beroende på bakomliggande orsaker, exempelvis endokrinolog, hepatolog eller gastroenterolog.
Sjukdomar i rörelseapparaten och skador