En fraktur är ett brott på en bens kontinuitet i ett visst anatomiskt område. Frakturer utgör upp till hälften av alla skador i rörelseapparaten, om man inte räknar in patologiska frakturer som ses vid vissa sjukdomar. De flesta frakturer uppkommer som följd av yttre trauma, överbelastning eller olyckor. I vissa fall kan de även vara ett resultat av underliggande sjukdomar som försvagar skelettet.
Behandling av en fraktur är en grundläggande förutsättning för korrekt läkning. Utan rätt åtgärder kan benet läka i fel position eller inte läka fullt ut, vilket i sin tur kan leda till funktionsnedsättning. Bedömning, diagnostik och behandling görs av ortoped eller traumatolog, och vid behov involveras fysioterapeuter, massörer och personal inom medicinsk träning.
Orsaker till frakturer
Frakturer delas vanligen in i två grupper – traumatiska och patologiska. Traumatiska frakturer är betydligt vanligare. De skiljer sig åt både när det gäller orsaker, utveckling och behandling. Därför är det viktigt att fastställa frakturens ursprung så tidigt som möjligt.
Patogenes – hur en fraktur uppstår
En fraktur uppstår när benvävnadens struktur inte klarar av en mekanisk belastning. Vid traumatiska frakturer handlar det oftast om:
- Slag – mot arm, ben, bröstkorg, ryggrad eller andra strukturer.
- Fall – även från låg höjd kan orsaka skada, medan fall från större höjd kan vara livshotande.
- Trafikolyckor – där benet utsätts för samtidig kompression, vridning och kraftöverföring i olika riktningar.
Skador kan även ske i samband med misshandel, olyckor i hemmet eller vid barns fall från höjd.
Patologiska frakturer uppkommer vid sjukdomar som försvagar benvävnaden, exempelvis osteoporos, tuberkulos i skelettet eller cancer. Diagnosen fastställs med radiologiska och laboratoriska metoder.
Riskfaktorer
Riskfaktorer är omständigheter som ökar sannolikheten för fraktur när trauma eller belastning uppstår. De är inte direkta orsaker men påverkar benens hållfasthet.
Vanliga riskfaktorer:
- Endokrina sjukdomar såsom diabetes och Cushings syndrom
- Ålder över 50 år – ökad risk för osteoporos
- Barn och ungdomar – skelettet är ännu inte fullt utvecklat
- Tidigare eller kroniska inflammationer i skelettet
- Ämnesomsättningsrubbningar, både medfödda och förvärvade
- Undernäring eller ensidig kost
- Långvarig användning av vissa läkemedel som minskar benstyrkan
- Autoimmuna och infektionssjukdomar
Att minska riskfaktorerna är en viktig del av förebyggande arbete.
Klassificering av frakturer
Frakturer kan delas in på olika sätt.
Efter lokalisation
- Skallben
- Käkben
- Näsben
- Ryggkotor
- Nyckelben
- Överarmsben
- Underarmsben (radius och ulna)
- Ben i nedre extremiteter (fot, fotled, lårbenshals, skenben etc.)
Efter frakturens position i själva benet
- Epifysfrakturer
- Metafysfrakturer
- Diafysfrakturer
Efter antal benfragment
- Enkla frakturer
- Splitterfrakturer (ofta kräver kirurgi)
Efter stabilitet
- Stabila frakturer
- Frakturer med felställning (dislocerade)
Efter tidsstadium
- Färsk fraktur
- Läkningsfas
- Sammanläkt fraktur
Efter hudskada
- Öppna frakturer – benet penetrerar huden
- Slutna frakturer – huden är intakt
Efter frakturens riktning
- Sneda
- Längsgående
- Tvärgående
- Kantfrakturer
Särskilda typer
- Inkilade frakturer
- Kompressionsfrakturer
- Avslitningsfrakturer
- Intraartikulära frakturer – svåra att behandla och kan ge bestående besvär
Symtom på fraktur
Traumatiska frakturer ger vanligtvis tydliga symtom. Patologiska frakturer kan däremot vara mer diffusa.
Typiska tecken:
- Stark eller outhärdlig smärta
- Svullnad och förändrad form i skadat område
- Blåmärke eller hematom
- Felställning
- Onormal rörlighet
- Nedsatt funktion – svårigheter att använda armen eller benet
Vissa små frakturer, till exempel i tårna, kan vara svåra att upptäcka.
Möjliga komplikationer
Cirka 15 procent av patienterna får någon form av komplikation. Hos äldre sker läkning långsammare, och risken för följdproblem är större.
Vanliga komplikationer:
- Felaktig läkning
- Minskad rörlighet eller funktionsförlust
- Kärl eller nervskador vid splitterfrakturer
- Infektion vid öppna frakturer (osteomyelit, sepsis)
- Långvarig sängläge vid höft- och lårbensfrakturer
Rätt och snabb behandling minskar risken för komplikationer avsevärt.
Diagnostik
Diagnosen ställs av ortoped eller traumatolog. Undersökningen omfattar:
- Samtal och anamnes
- Klinisk undersökning och palpation
- Röntgen – huvudmetod för diagnos
- Datortomografi (CT) vid behov
Frakturer är oftast lätta att identifiera med rätt bilddiagnostik.
Behandling av frakturer
Behandlingen kan vara:
Konservativ behandling
- Gips eller ortos
- Immobilisering
- Vila och avlastning
Läkningstiden är vanligtvis 10 till 16 veckor, beroende på frakturen.
Kirurgisk behandling
Operation behövs när:
- Frakturen är splitterformad
- Det finns öppen fraktur
- Benändarna inte kan läggas rätt
- Ryggmärgskompression föreligger (speciella fall)
Kirurgin utförs med plattor, skruvar eller stift.
Prognos
Vid korrekt och tidig behandling är prognosen mycket god. Om rekommendationerna inte följs kan funktionen försämras eller läkning fördröjas.
Förebyggande åtgärder
- Näringsrik och balanserad kost
- Undvika olyckor i hemmet och på arbetsplatsen
- Tidig behandling av sjukdomar som försvagar skelettet
Vanliga frågor
Kan en fraktur läka av sig själv?
Ja, men kvaliteten på läkning kan vara otillräcklig. Professionell bedömning och behandling rekommenderas alltid.
Hur lång tid tar behandlingen?
I genomsnitt 1–3 månader, beroende på frakturens typ och lokalisation.
Vilken rehabilitering behövs?
Rehabiliteringen omfattar fysioterapi, träningsprogram (MFT) och ibland massage för att förbättra blodcirkulation och rörlighet.
Hur länge varar återhämtningen?
Rekommendationer anger från två veckor till flera månader, beroende på skadans omfattning.
Behövs operation i alla fall?
Nej. Operation är endast nödvändig när frakturen inte kan behandlas på annat sätt, exempelvis vid kraftig felställning eller många fragment.
